Aftonbladet – 13 november 1851, sida 2

ör afgjordt; men bättre vore em lagen tillåt domask en i dylika fall som förevarande tillämpa straff, som, so itan grymhet, kunde verkställas. Under nu gällande de orottmälslag beror emellertid rättvisan ej aflag, utan vf Kongl. näd; ceh dervid synes man vilja att det! kall förblifva. Så länge tanklösheten och en förtockad konservatism förkasta lagreformen, finnes nemigen icke nägon annan utväg än att låta domarestet intagas af det kongl. benädningsprerogativet. (Bore.) Officiella handlingar rörande tilldragelser nom landtmäterikontoret 18530—1851. Stockwolm, tryckt hos G. Hogner. Priset 32 sk. ;ko. Samlingen utgöres af följande afdelninJar: 1. Om socknekartearbetet och dess fortgång. I. Vice kommissionslandtmätaren OC. E. Forssells jenstgöring vid socknekarte-arbetet, och han; afsked lerifrän. III. Om landtmäterisekreteraren Sandströms föredragning af handlingar angående understöd af allmänna medel till utflyttande, i följd af de vid 1849 Ars slut fastställda laga skiften, m. m. Utgifvandet säges vara föranledt af de tilldragelser som egt rum inom generallandtmäterikontoret och hvilka väckt allmänhetens uppmärksamhet samt varit föremål för klander både pro ot contra. Handlingarne meddelas utan alla reflexioner, men torde lemna en temligen fullständig belysning öfver ställningar och förhållanden inom kontoret junder sednare tiderna. needed — Bore har förekommit oss genom meddelandet af en i det sistl. gårdag hitkomna nummer af danska tidningen Fidrelandet förekommande artikel om Reaktionen. Då den likväl är ganska läsvärd och innehåller träffande reflexioner, hvilka, om ock hufvudsakligen riktade på ställningen i Danmark, dock i mycket kan tillämpas på tidsförhållandena i allmänhet, anse vi oss böra här återgifva densamma: Att betrakta reaktionen som ett parti, är en vill farelse. De, som anse den säsom en makt, i besittning af egna vapen och en egen taktik, se i syne. De se gestalter, fraummanade af deras egen uppskrämda inbillningskraft, gengångare af deras egna anfäktelser. Reaktionen, 1 politiken liksom i allt annat, är en nervernas förslappning, en frånvaro af enthusiasm. Det är icke de gamla, som besegra de unga, det är de unga som sjelfve blifva gamla. Reaktionen bör-! jar med trötthet och slutar med utmattning. Icke destomindre saknar reaktionen ieke sina representanter. Men just dessa representanters hela l väsende bevisar aldrabäst, att reaktionen är ett passift tillstånd, icke en verkande makt. Dessa representanter lefva efter det gimla: aprös nous le deluge; de handla ej, de vänta. De äro gamla, de hafva sjelfve längesedan begrafvit alla illusioner — utom middagsbordets, och de bvetar, att, tå de blott lefva, skola de öfrerlefva äfven vära illusioner, vära förhoppningar, och dem följa de då i full uniform, med sorgflor om armen, till deras sista hvilorum; ty de gamla äro höfliga. De hafva erfarenhet — det är onekligt. De känna menniskonaturens vankelmodighet, den allmänna opinionens föränderlighet. På den bygga de. Först när den, när vi alla undergätt reaktionen — först då handla de. Och huru? De kalfatra den ruttna skutan, stöta från land och förlisa förr eller sednare. Aprås eux le deluge; vi efterlefrande få betala assuransbeloppet. Man beskyller revolutionärerna och socialisterna för att vara utgrenade i hemliga sällskaper öfver hela ! Europa, att genom ett organiseradt frimureris mysteriösa tecken signalera det rätta ögonblicket till anstiftande af uppror och oordningar. Vivete ej huruvida detta är sannt; vi hafva icke äran tillhöra något Tsädant sällskap. Men det vete vi, att likasom reaktionen genom sin rörelse påminner om ett galvaniseradt kadaver, så läro dess yttringar i Europa galvano-elektriska. Samtidigt afträda öfverallt liberala ministerer och aflösas af ultra-konservativa. Samtidigt begäs på flera ställen författningsbrott och kartor oktroyeras. Samtidigt förklaras städer oeh distrikter i belägringstillIständ, och samtidigt frammanas ständs,-välnaden ur Isin graf. November månad 1848 var en verklig slagtmänad för Mars-ministererna. Liksom berörde med en malgisk staf, störtade de öfverallt — i Wien, i Berlin, li Köpenhamn. Liksom ett väl inöfvadt regemente Uleller en väl dirigerad orkester, tog hela den Euros peiska politiken vid kommando-ordet: ett, tu, tre, t)skeden i andra handen. Erkehertiginnan Sophie af Österrike, baron Gerlach och konferensrädet Treschow uttalade respektive i Wien,4Berlin och Köpenbamn, precist på samma dag, alldeles samma innehällsrika lord. Hvem kan förklara detta fenomen? Det fin.Ines mänga saker i himmelen och på jorden, som din filosofi ieke drömmer om, Horatio. Alltnog, frän Toch med uttalandet af denna trollformel har politiq ken på alla tre ställena varit stadd i dvala oeh tillbakagäende. Under de sednaste tvenne åren har en uppmärkI sam äskädare här, liksom allestädes, kunnat följa 1e-Jaktionens skyndsamhet att afsluta sitt verk. För att blott hålla oss till vära yttre förhållanden, så har koncessionen om Slesvigs sjelfständighet blifvit aflöst af koneessionen om förtroendemän; dessa hafva öftl vergått till notabler, hvilka nu omsider äro på väg llatt utveckla sin blomma i egenskap af ständerförsamtlling. Det ena Mars-anspräket efter det andra har . Iblifvit återtaget, och vi finna intet mera träffande uttryck för de maktegandes förhällande till folket, än följande historiska anekdot: ; Här i staden lefde en juvelerare, som med för öfYrigt mindre vanliga gätvor förenade en nästan demor nisk distraktioop. En dag kommer ett obekant fruntimmer in i hans butik och läter visa sig nägra tguldringar, deribland en dyrbar solitär. Hon frägar om priset. Guidsmeden svarar: 200 rdr:. Damen studsar vid detta höga pris och, som det emellanåt Iplägar falla det täcka könet in, ger sig till att pruta Imed ringens egare. Fär jag den icke för 150? — 1 JsÅh jo.n — Får jag den ieke för 100? — Ah tljo. — Dä damen märkte det ringa motständ hon rönte af juveleraren, prutade hon allt mer oeh mer, till dess hon slutade med frågan: Fär jag den för ingenting? som oekså besvarades med samma tanke: och tonlösa: Åh ja. Fruntimret — vi hoppas at -lvåra läsarinnor ej taga det illa upp — är reaktionen; a ljuveleraren är folket. För den historiska fullständig. o Ihetens skull mäste vi tillägga, att följande morgor r) fann den för juveleraren obekanta damen på sitt toi a lettbord en oqvitterad räkning på 200 rdr, med rik: hltig och fullständig uppgift på namn och stånd. Vare -I detta sagdt utan nägon allusion. ol Reaktionen är således de politiska prutarnes för 1 troende till vär distraktion, vär slöhet. Att blifvå ma Aa LÅula atm mean onfrs j