Aftonbladet – 13 november 1851, sida 2

der hon trots sin motvilja måste vara med, och der Sebastian stundom knappt sade henne ett ord, gaf den artige svågern akt på hennes minsta vink och fann ofta tilifällen att åta henne förstå hur mycket äfven han vämjdes åt det haltlösa, otillfredsställande salongslifvet och föredrog det husliga — men ett husligt sådant som mitt hjerta målat dets — plägade han tillägga med en halfqväfd suck. Detta, och den nästan hånfulla köld, hvarmed Therese märkte att hans friherrinna merendels upptog och besvarade hans, åtminstone skenbart, hjertliga uppmärksamhet och närmande äfven i den största societå, lät henne förmoda att baronen var långt ifrån förstådd och lycklig, och ingaf henne ett varmt begär att genom sin systerliga vänskap kunna ersätta honom en ringa del af hvad han eljest saknade. Och hur tacksam var han ej för den minsta vänlighet? Huru outsägligt lycklig skulle ej Therese hafva funnit sig om Sebastian vid ett liknande tillfälle visat fjerdedelen af svågerns glädje då hon ibland, när ryttmästarn efter en af sina s. k. hvardagsn-visiter steg upp för att taga afsked, räckte honom handen och sade: Dröj ännu ett ögonblick, min goda Claes! Det käns så godt att få språka ostördt och förtroligto, och han då satte sig och tryckte hennes hand mot sina fuktiga ögon och utbrast: O, Therese, 0, mn syster! Låtom oss tacka himlen, som midt i denna bedröfliga, hjertlösa verld låtit oss finna och förstå hvarandra!s Hur gjorde deremot hennes man? De dagar, då han var fri från tjenstgöring och icke berodde af någon annan än sig sjelf, var det tusen andra saker än Therese som upptogo hans tid och sinne. Frukostar, kappkörningar, spelpartier, värdshusmiddagar, både i och utom staden, samt om qvällarna främmande kemma eller visiter och supger hos andra.