Aftonbladet – 12 november 1851, sida 3

xArma barn! mumlade ryttmästaren, lik-, som talande blott vid sig sjelf, ehum The-; ceses skärpta och fina öra uppfångade hvarje ord; sskall äfven ditt friska, varma hjerta vara. dömdt att förblöda för denna kalla, egoistiska slägt!... Men hastigt, som hade han vaknat ur en dröm, spratt han till och fattade hennes hand: Nej, Therese,, sade han med en röst, som tycktes darra af rörelse och varmt intresse, så får, så bör du icke plåga dig sjelf. Jag känner Sebastian. Han har haft för många ungdomsäfventyr att längre vara någon svärmare, men dig kan han ej annat än älska... tillbedja ... och jag har sjelf hört honom för ofta upprepa det, för att kunna tvifla derpå. sÄfven nu?... sedan vi kommo hit? ..., frågade Therese blyg och darrande af på en gång fruktan och nyväckt hopp. rÄfven nu!s bekräftade svågern; jag hörde bonom just i går afton, då vi skiljdes åt, tala om dig med verklig förtjusning. 0, Claös, jag tackar dig! sade den unga, lyckliga qvinnan med hopknäppta händer, och lutade i öfvermåttet af sin glädje pannan mot den farlige vännens axel; du äterger mig mer än lifvet: tron på min Sebastian.s Och vill du derföre skänka mig en smula af din vänskap?. frågade Lindfeldt, läggande sakta och förtroligt sin arm kring Therese, sälskade syster!s Min bror! ... Baronen lutade sin kind mot svägerskans mjuka, skimrande lockar; en behagligare grupp, ett vackrare syskonpar skulle en menniskas öga kanske baft svärt att finna. Månne begge äfven syntes sköna, rena och oförvitlige inför den, som ransakar hjertan och njurarn? Bordstudsaren slog half fyra. ;Min Gud, Therese! utbrast baronen och kysste den vackra band han höll isin; hva har denna timma tagit vägen? Jag måst hem till middagen; får jag helsa Ebba at Ju godhetsfullt mottagit vårt anbud och föl jer oss på spektaklet i afton? Jag skall sjel pemta dig i vårt ekipage.