Aftonbladet – 12 november 1851, sida 2

sAck de barnen!s tänkte förmodeligen lagmanskan, aldrig kan man vara nog försigt:g! Det var mycket illa gjordt af Therese, min lilla vän, och högst orätt af Sebastian äfven. Vi skola åtminstone ej tala om det för någon menniska; ty det vore att skämma ut dem med och jag är säker på att de redan ångrat sig; men om nu Wilhelm håler af mig så lofvar han också att aldrig följa ett så fult exempel., ;Visst lofvade jag,, sade Wilhelm när han omtalte detta samtal för mig; men, ty värr! sjelfva denna berättelse är ett bevis på att det gick som det plägar gå när barn lofva att aldrig göra så mera. Vi vilja dock nu lemna Wilhelm, med sina sorgoch tröstegrunder, för att göra ett litet besök hos Therese i hennes nya Stockholmshem: Fredsgatan, huset n:o ... en trappa upp. Den unga frun har varit gift i sex veckor. Kammarjunkaren är uppe i statsrådet — tante Magdalena, kommer klockan ett på förmiddagsvisitn. Hvad får jag bjuda tante? frågade Therese hjertligt och satte med egen hand en broderad pall framför den beqväma emman, i hvilken tanten genast så godt som försvunnit, ;kaffe, chokolad, vin eller sylt? Bjuda! bjuda! upprepade tanten i en ton af häpnad, så dags på dagen, hvad tänker du på? ... Och kaffe!? Nå, min Gud, lilla barn! hvem brukar dricka kaffe på förmiddagsvisiter?, Det gjorde vi alltid hemma när någon var så god och helsade på 035 vid den tidenv, svarade Therese utan ringaste förlägenhet; men sanningen att söga hände det inte ofta. ty på landet gör man helst sina visiter om eftermiddagarna. Tante befaller således in genting?, Nej för Guds skull, lilla barn, tala ej derom; och för resten hoppas jag du tillåter mig eripra att man aldrig så der pa forhand frå gar kvad man får bjuda — dot kan n åhände brukas och vara artigt i borgarins, men int hör.