Aftonbladet – 11 november 1851, sida 2

nans 3415 rdr, och kommer återstoden af ifrågavaande anslag, 2585 rdr, att tillgodoföras teaterkassan. , — Uppä derom gjord hemställan, har K. M. d. 17 istl. Oktober förklarat, att framdeles, då tjenstledig-: wet för af generalpoststyrelsen tillsatta tjenstemän ! arder af Kongl. Maj:t beviljad, det må på generalvoststyrelsen ankomma att till tjenstens bestridande: der tiden lämplig person förordna. ; — Kongl. Måj:t har tillåtit, att den ersättning, som! ned 50 rdr bko ärligen Carlskrona stad fått sig tilagd för den ät Blekinge läns beväringsmänskap uppätna exerecisplats, inra Wämö, må för, innevarande örhöjas till 100 rdr bko, hvarjemte Kongl. Maj:tbenyndigat krigskollegium att, derest anspråk derom ramställes, meddela enahätida ersättning för de kommande är, hvarunder nämnde bevärinogsmanskap i .venne afdelningar till vapenöfning sammandrages. — K. M. har funnit godt förära riksdagsmannen Nils Strindlund ett exemplar i guld af medaljen med omskrift: För medborgerlig förtjenst;, och lärer landshöfdingen Gynther vid en större middag redan hafva öfverlemnat medaljen till Strindlund. — Enligt den vid veterinärinrättningen förda journal öfver hundkreatur, som, angripne af den gångbara sjukdömen, blifvit ditförda och dödade, utgjorde antalet af sådana kreatur, från sjukdomens utbrott till middagstiden förlidna gårdag, 21 st. — I lördags utgafs A4 23 af Svensk Förfåttningssamling: Kongl. Maj:ts förordning af den 10 sistl. Oktober, angäende vilkoren för tillverkning och försäljning af bränvin. Vi skole snart meddela de förändringar den innehäller i 1848 ärs förordning. — På grund af ett par artiklar i andra tidningar föranledes Red. meddela följande till upplysning. Uti de båda sednast hitkomna numrorna af Skänska Posten förekommer en mycket sträng och bitter kritik öfver den härstädes i öfversättning publicerade Verldshistoria af Held och orvin. Under erkännande af planens och redaktionens förtjenst i öfrigt, fördömes verket obarmhertigt i det hela, emedan det påstås alltigenom sakna en kristligt religiös tendens. Ja det till och med karakteriseras såsom ett. moraliskt gift o. s. v. En dylik kritik var en alltför läcker godbit för vår goda Posttidning, för att den ej skulle aftrycka en del deraf: I anledning häraf tillåter sig förläggaren af den svenska öfversättningen att fästa uppmärksamheten på det företal, som författarne af nämnde historiska verk utgifvit, hvilket återfinnes i femtonde häftet deraf, och hvaruti de redan upptagit samma anmärkning till besvarande. De hafva nemligen deruti uttryckligen angifvit, att som deras syftemål var att skrifva en historia, hvari de hufvudsakligen borde hålla sig till bestämda historiska facta, så hafva de också icke dervid kunnat företrädesvis afse någon serskild religionsbekännelse. De förklara, med andra ord sagdt, att man icke uti en sådan historia har att söka någon dogmatik, hvilket är en serskild vetenskap. i Riktigheten af en sådan föreställning om historien kan visserligen bedömas olika; men det synes gifvet, att som det ifrågavarande arbetet klandras derföre att det icke tillika är ett dogmatiskt verk, så måste samma farhåga mot intlytelsen af historisk läsning äfven gälla om forntidens historieskrifvåre och poeter, som voro hedningar och hvilkas gudalära innefattas i grekernes och romarnes mythologi. Det torde likväl i sammanhang härmed få nämnas, att förläggaren af den svenska editionen anser sig ej böra fortsätta densamma för närvarande, längre än till slutet af tredje delen, der den första franska revolutionen vidtager, emedan det följande, ehuru i många afseenden utomordentligt intressant, ej gerna utan omarbetning torde kunna utgifvas för svenska allmänheten. Författarne hafva nemligen der helt och hållet utgått från försvaret af revolutionens princip i dess mest radikala gestalt. De erkänna väl, att terrorismen i Frankrike år 1793 icke kan försvaras från moralens synpunkt; men betrakta revolutionen som ett krig, der det blott är fråga om att vinna ändamålet, och hänvisa dervid till det påståendet att andra krig icke heller äro moraliska. Om nu äfven denna jemförelse i sig sjelf är riktig, så har den dock en utgångspunkt, som. icke kan annat än fördömas; emedan framgången af frihetens och demokratiens sak just måste grundas derpå att sanningen och rättvisan läggas till grund för statsrätten, i stället för våldets och machiavellismens beryktade medel, för hvilka den gamla diplomatien aldrig studsat; och att ingeu olikhet må hädanefter äga rum emellan den enskilda pligtläran och hvad man kallat statsreson eller den moral, som de maktegande, vare sig furstar eller folk, fordom skapat sig för tillfället, med uteslutande afseende på syftemålets vinnande genom hvilka medel som helst. — Då den nu gällande handtverksförordningen af December månad år 1846 utfärdades, hvaruti hvarje välfrejdad man tillerkändes rättighet att såsom försörjningsmedel med egna händer till afsålu åstadkomma handt:verksarbeten eller andra tillverkningar,, anmärkte man genast såsom en besynnerlig och oförklarlig begränsning af denna rättighet, at enligt 128 5 mom. af samma författning, de. hvilka erhållit tillstånd att såsom försörjnings medel åstadkomma handtverksarbeten, ej mi ,förena sig om gemensamma verkstäder. Denna inskränkning måste förefalla så myc ket mera underlig, som den icke allenast stå i fullkomlig strid mot de åsigter, hvilka gjor sig gällande i de uti industrien mest fram: skridna länder, England och Frankrike att e Itala om Förente Staterna, nemligen att upp: muäfra årbetsassociationer, en åsigt grundac TESS SLL ATER ETS ATTIPET ENTRE ETERN TONK ESS