Aftonbladet – 7 november 1851, sida 2

dor Dergstedt harefter huru språkforskninge sprider ett ljus öfver en mängd förhållande emellan folkstammar, deras öden, vandringa frändskaper och fiendskaper, långt innan dess Istammar ägde någon historia. Så omtala huru ordet dewa, som hos den ena delen : t Iden s. k. sariskam folkstammen betydde Gud hos den andra erhöll en motsatt betydels utmärkte en ond andemakt, djefvuls. Y lemna derhän riktigheten af denna sammar ställning, äfvensom af några härpå följanc derivationer af Gud, ifrån det Zendiska -Khs dåtar, homo, ifrån Sanskritordet hvåmar etc., hvarom åtskilligt kunde vara att säga en vetenskaplig afhandling, och meddela föl jande träffande betraktelser: Det som nu bilvit anfördt rörer emellertid enda det yttre, formella af spräken, blotta enskildheter ordbildningen. Gå vi en grad högre, eller till hva vi skulle kunna kalla spräkens fysiologi, skola vis nya synfält öppnas för oss. Hvem hade för ett s kel sedan trott, att en ryggknota, ett schenkelben okänd art skulle gifva klaven till en fullständig rt konstruktion af det aldrig sedda slägte hvilket djur i skapelsens barndom tillhört? Cuvier kom, och ur derverket blef möjligt. Hvem skulle för ett hal sekel sedan hafva anat, att nägra oregelbundna streck ristade på Persiens klippväggar eller fragmenter a mursten på Euphrats och Tigris stränder, att dess: okända skrifttecken för ett lika okändt spräk skull efter fem ärtionden kunna uttydas med ringa möd: af enhvar som vill underkasta sig mödan af vanlig: spräkstudier? Och likväl har det så skett. Icke alle nast nyckeln till skriften saknades, utan nyckeln til sjelfra språket. Och likväl har mensklig flit pc skarpsinnighet änyo frambesvurit språket som dold: sig under de hemlighetsfulla teeknen och frägat ache miderna om de gamla skriftställarne talat sanning Svaret, först med stammande mun tolkadt af Gro tefend, med större tillförsigt af Lassen och Burnout med apodiktisk visshet af Rawlinson, Botta och Layard bafra vi nyligen hört. Klippan vid Bisutun har tala i Darius Hystaspis eget namn, och den gamle Hero dot har kommit till heders igen. Antiqvarien har a naturforskaren lärt att med gelatin-lösning upplifv: och till ursprunglig glans äterställa förvittrade gamla egyptiska elfenbensbilder. Spräkforskningen här lär att af ett eller två genom en djerf konjektur försä krade ord återställa hela det förlorade spräkskelettet: äfven der är naturforskningen metod. På detta sät nppläta sig på engäng för den brädskande och för vävande samtiden Thebens klippgrafvar och Niniveb: sfbrända konungapalatser, med bilderna som Hezechie) engång sett och beskrifvit — de Chaldöers beläten, — medan geologien i en ännu aflägsnare urtid visar os: bilderna af Mastodonter, Saurianer och Pachyderme långsamt och högtidligt framskridande genom de gi gantiska ormgräsen. I följande stycke kastas en blick öfver der omtvistade frågan om menniskoslägtets gemensamma ursprung: Medan spräkforskningen allt mera sammansmälte med historien och bildar ett cement som till ett ende helt försmälter mängfalden af det så kallade humanistiska vetandet, ingär den i en annan riktning i den ifligaste vexelverkan med alla de dicipliner som sys selsätta sig med de sinnliga vilkoren för menniskoslägtets jordiska lif, med anatomi, fysiologi, geologi och fysisk geografi, och denna nya kombination är ; len moderna forskningen känd under namnet etno srafi eller läran om menniskoracerna. Det är väl besant, huru ifrån Campers och Blumenbachs daga bildningen af det menskliga kraniet varit föremåle: ör skarpsinniga studier, och hvilken ärofull ande) ner än en medlem af denna församling tagit i dess: ör kännedomen af menniskans naturhistoria så djup: betydelsefulla undersökningar. Jag behöfver ej hiv ipprepa de olika uppställningar af grundracer son arit följden af de olika ständpunkterna inom det kra viologiska studiet. Det visar sig mer och mer en svå igbet att på denna grund uppdraga nägon gränslinea mellan menniska och menniska; mer och mer upp: äickas öfvergängar och mellanlänkar, icke ofruitbar: ybridarter af generiskt skilda djurslägten, utan för nedlingar emellan de för :ukttagelsen mest skiljakiga typer, och om vi än fasthålla en och annan sär eles olikartad sädan typ, om vi jemföra Mongolen: oppformiga cranium med den kaukasiska ovalformen. ch dessa tvenne med prognathus-formen hos Guineaustens eller Australiens negrer, så finna vi, vid dt törsta skiljaktigheter i detta afseende, andra likheer i budens färg eller i bäckenets bildning, som beinkligt rubba vära säkraste distinktioner. Oeh derfter kommer erfarenheten af klimatets, atmosferens andnivåens och vegetationens olika inflytelser, hvilke nder loppet af nägra få generationer förmå tillväga ringa modifikationer, som man skulle vara böjd ati nse för generiska skiljemärken. Oeh ännu har jag j talat om den andliga kulturens inflytande, om lef: adssättet, om tankevanorna, och deras djupa ock enom mängsidig erfarenhet bestyrkta kraft att omrma alla dessa ledande drag, som för den äldre venskapen utgjorde så tillförlitliga slägtskillnader. ningen af en pånyttfödd sanning af den gamla lä n om menniskoslägtets gemensamma ursprung ocl la racers upprioneliga enhet slog allt starkare ocl arkare det vetenskapliga medvetandet, och fick i der Orgälliga Prichards beundransvärda undersökninr öfver menniskans naturhistoria sitt första teoreti. . a uttryck, på samma gång som den praktiskt uttade sig i allt större och segerrikare bemödanden för ger-slafhandelns afskaffande, för de afrikanska stam : arnas civilisation, för kristendomens utbredande tillls a jordens länder. Ty så är det med sanningen, ) t teori och praxis oaflätligen fylla och förfullstän-: sa hvarandra, och ingen mensklig uppgift löses enligt inom endera af dessa sferer. Oupphörliger mpletteras etnologens teorier af den praktiska filanpens erfarenhet, att det ej finnes nägon menniskoce som ej är mottaglig för förädling, eller ännv ttre, sem ej är skapad för att utvecklas, och at: t ieke gifves någon positiv gradskillnad at högre h lägre stammar, ingen styfson i den stora famil 1, fastän vissa af dess medlemmar fätt högre gäfoch högre ansvar; — alt alla äro barn af samms ler, bröder i samma fädernehus och bestämda till pma arfslott af dygd, odling och lycksalighet. Oel Iken hemlig uppmaning ligger ej i detta anings-d a medvetande, att med kärleksfull ifver inom veskapen spränga nya vägar, som kunna leda anina fram till visshet, att med glad tillförsigt oci nligt lefnadsmod möta de vidtutseende förvecklinsom i värt upprörda närvarande så ofta skrämma t mot framtiden spanande öga. Författaren genomgår härefter de fyra stora råkgrupper, i hvilka nyare forskare velat nmanställa de många skiljda språken på den, d. ä. den indo-europeiska, den semika eller syro-arabiska, den chinesiska och 1 turaniska, ugriska eller ugro-tartariska, stående af alla de språk som talas emellan ppland och Kamschatka, hvaribland finskan 1 dess öfriga ural-altaiska systerspråk bilda ädlare afart. Uppsatsen slutas med földe ord: Vi hafva kastat nägra flyktiga blickar öfver spräkskningens cmråde, snarbkre en odlingsmark för ntida mödor än en genom läng häfd kraftvunnenk ittning. Med arbetets mål är äfven arbetssättetakadt. Det duger ej vidare att isolera sig elle kulera i aprioriska rymder. Hvad spräkforskninfrömst fordrar är numera erfarenhet och iaktta;er, den lyssnar oupphörligt till andras, der der var egna, till historiens, till den beskrifvande naetenskapens, Den vidgar med dessa oupphörlisina utsigter, på samma gäng den ordnar sig ilg rna af den exakta verldsomfattande kunskaps-: s, som sjelf är den sanna historien, nemligen hiin Am GCude clenalean Ars