Aftonbladet – 7 november 1851, sida 2

;e nes. Det är sant, dessa kammarjungfrur h la sällan tungan rätt i munnen . .. il I N:o 777, som gafs till efterpjes, hel ir sades hrr Deland och Malmström samt fri wSällström med varma handklappningar. n Det stycke hvarmed mindre teatern annar Il för närvarande friar till allmänhetens gunst Matrosen Bertram, som i afton gifves fö tredje gången, är äfven förtjent af teatervän. ;t nens uppmärksamhet. Man får i denna pje ,se stora och rörande drag af uppoffrande till. gifvenhet; och utom det värde stycket i sig , sjelf har, såsom väl tänkt och sammansatt . får det ännu ett, kanske sitt förnämsta, a utförandet. Hrr Torsslow och Lars Kinmansson täfla här om det bifall man så gerna ; egnar framställningen af präktiga karakteroe 1 och ädla hjertan; mill Frösslind visar er . hjertlighet som är ganska tilldragande, och sjelfva hr N. N. har ett ögonblick af hänföTe!se, 4 SEEN i LITTERATUR, t Tidskrift för Litteratur, utgifven af C. F. Berg1 stedt. 1831. Sjunde häftet. 1 Det sst utkomna häftet af den värderika t Tidskriften för Litteratur innehåller trenne uppt satser: Om språkforskning såsom naturvetenskap. Föredrag vid de Skandinaviska natur forskarnes sjette möte i Stockholm den 16 Ju!i 1831,; af OC. F. Bergstedt; Shakspearex, af B. E. Malmström, och till sist en Öfversigt af Akademisk disputationslitteraturs. Å Huru hr Bergstedt motiverar sin afhandling om Språkforskningens samband med naturve,tenskaperna, hvilka utgjorde naturforskaremö tets ändamål, bör man höra af hans egna ord: ) Det har i sednare tider blifvit flerfaldigt yttradt och af erfarenheten bekräftadt, att fornforskninger numera mäste gå hand i hand med naturvetenska. perna. Det är afsigten med denna framställning att äfven åt spräkforskningen söka bereda en plats i naturvetandets kedja. Jag menar med språkforskning ej uteslutande eller ens företrädesvis de så kallade klassiska språken, d. v. s. latinet och grekiskan. Jag aktar dessa studier högt, säsom sig bör, och lyckönskar en hvar, hvilken det förunnas att stärka sig vid lejonmärgen af Roms torensiska vältalighet, att suga bymettisk honung ur den grekiska diktens blomster rike. Det är dock ej om denna språkforskning som här är fråga, utan om den mera omfattande som. fo;strad af den klassiska filologiens metoder och närd at dess konkreta erfarenheter, utvidgat sitt synfält till hvarje vrå af jorden som bebygges af tälbegäfvade varelser, som söker att i hvarje äfven det otympl:gaste menskliga spräk spära ett aftryck af det eviga förnuft som skiljer menniskan frän alla andra skapade väsenden, och som sträfvar att med ledning at språkens väsende, frändskaper och skiljaktigheter bryta sin mödosamma bana genom slägtets barndom, genom de dunkla ursprungen till menskligt samhälle, der ingen bistoria längre vägleder oss, fram till dess eviga ursprung, målet för all mensklig forskning. Detta slags spräkforskning blir allt mer en länk inaturvetenskapernas stora kedja, bäde genom beskaffenheten af den induktiva metod som den mer och mer begagnar, och de faktiska resultater hyvartill der dels redan kommit, dels alltjemt sträfvar att fram. komma. Jag kunde äfven tillägga en annan frändskap mellan spräkforskningen och de öfriga naturvetenska. perna, nemligen intressenas frändskap. Då vi kalla vår tidsälder företrädesvis praktisk, så mena vi dermed ej blott de detaljerade ansträngningarne att ai hvarje ny upptäckt inom vetenskapens område hemta nägon liten nytta för värt dagliga lifs materiella vilkor. Den nyare tiden har i längt högre mening erkänt att hvarje sanning är skapande, ombildande och pånyttfödande. Kännedomen om den sinnliga naturens lagar ieke blott ger oss medel, utan snart sagdi drifver oss att omarbeta naturen, att realisera de Dyupptäekta fastän af evighet anlagda möjligheterna al nya föreningar. Samma förhällande eger rum på andens område, i det insigten om de äldsta kulturtillständen och de ursprungliga samhällsinrättningarne äfven på detta omräde leder oss till nybyggnader at uräldriga elementer, till förverkligandet af nya, frän evighet förutsedda former. Hemligheten ligger i der religiösa instinkt som allt klarare och klarare bryter sig fram genom den mederna forskningens arbete. Vi lära oss med hvarje dag bättre att tro på förmedlingen af frihet och nödvändighet. Det tillfälliga, slumpen, existerar ej mer för det vetenskapliga medvetandet, men likaså litet antikens jernhärda öde. Vi ro på en kontinuitet i skapelsen, äfven der de geoogiska revolutionerna endast tyekas framställa den na förstöringen på den andra. Vi tro på en utvecking till det bättre hos värt eget slägte, äfven sedan i lärt oss att tillbakavisa det 18:e seklets filosofiska sigter om det äldsta menniskoslägtet säsom ett bruum et turpe pecus, kastadt at slumpen i ett kaos ff materiella tillfälligheter och öfverlätet åt blinda nstinkter, för att på måfå famla sig fram genom tillarons ödemarker. Följande korta historik om Språkforsknin); sens utveckling såsom vetenskap bör äga in-In resse för mången med ämnet obekant. n Språkforskningen är kanske den disciplin, som för al ärvarande bättre än alla andra behöfver en sådan a rientering i vetenskapernas kedja. Men dertill be-di öfdes att genomgå dess historia, och den är ännu lsi ) skrifven. Tidens korthet mäste inskränka till nå-)kt ra flyktiga antydningar. Jag behöfver ej erinra,l!r uruledes det var från Leibnitz som iden om enr: pråkvetenskap i modern mening egentligen utgick,b! ller om alla de krafter som sedan hans dagar fram-de ragit hvar sin mursten för att infogas uti den stora oe yggnaden. En hvar känner namnen på dessa stora lje ch mäktigt verkande män, som gätt i spetsen för iget och brutit vägen för de öfriga, Adelung, Balbi, laproth, Abel-Remusat, Wilhelm von Humboldt, den ore naturforskarens oförgätlige broder. Väl kan eremot behöfva erinras, huru äfven den snart förätna medelmåttan ärligt dragit sitt strå till det stora ela, och huru den blindaste fördom, den ensidigaste ationalfåfänga underbart blifvit ledd att mot sin vilja rbeta i sanningens tjenst. Man erinrar sig Atlantians namnkunnige författare. Spräkforskningen har fven haft sina alkemister, som äflats att ur det enskliga talets oändligt vexlande föreningar frami s) istillera urspråkets gyllene elixir. Det vill Synas mm hvarje vetenskaplig villfarelse i sin förstöring I ligt naturens ordning, lemnar sina atomer såsom 2 matjord för den högre vextligheten af en fullstängare sapning. För öfrigt kan tilläggas, att den mförande språkforskningen till en betydlig del stär skuld hos egentliga naturforskare för samlandet af dana materialier, hvarpå den grundade sina första beten. Ett namn strälar här framför de flesta ana, det är Pallas, den berömde tyske naturforskaren, m på kejsarinnan Katrina 11:s trängande uppmaning!) ppst lde en jemförande ordbok öfver talrika euroviska och asiatiska språk, talade i den stora ryska I for onarkien. Mindre ryktbara naturvetenskapliga re-ifra nde bidrogo oupphörligt med ordlistor frän obekanta bes h aflägsna folkslag, och det engelska Indiens civila uts h militära styresmän, tvungna af sina embetsäliginden, eröfrade ät sig en praktisk bekantskap meå ; äldre och nyare asiatiska folkens språk och litterarer, hvilken de lemnade till vetenskaplig förarbetng ät Tysklands jemförande spräkforskare, och så tur nda blef det möjligt för en Borp, en J, Grimm ge; h deras lärjungar, att på grund, icke vidare af tilljea liga ljudlikheter, utan af en genomgående organisk 1; re spe ge! gel (8