Aftonbladet – 7 november 1851, sida 2

oa AA NANDE I Notarius publicus Svante Jacob Callerholm. Efter förfallotiden, och sedan sedelutgifvaren aflidit, stämdes de uppgifne borgesmännen, Edlund och hr Callerholm tilll rådhusrätten, men de tre förstnämnde förmekade helt och hållet sina namn; hr Callerhollm åter berättade, att den 25 Oktober sistl. år hade landtbrukaren von Engelbrechten, åtföljd af en för hr Callerholm okänd bättre klädd man, infunnit sig hos honom och begärt hans vittnesintyg såsom notarius publicus, att ornamentsbildhuggaren Ahlborn undertecknat den au ifrågavarande skuldsedeln, hvilket hr Callerholm ock på god tro gjort, sedzan den von Engelbrechten följaktige personen sagt sig vara ornamentsbildhuggaren Ahlborn och von JEngelbrechten sådant vitsordat, tilläggande Callerholm att han en längre tid känt von Engelbrechten och alltid ansett homom såsom en hederlig man, samt att Callerhwolm såmedelst endast följt en bland notarii ipublici allmänt antagen praxis. Saken har ssedan blifvit remitterad till åtal af hr advokatfiskalen Fredholm. I anledning häraf har hr Callerholm inkommit med en temligen vidlyftig förslaring, men hvilken innehåller åtskilliga så märkliga uppgifter till belysande af det obestämda och vanskliga uti den nuvarande notartipublicibefattningen, att vi anse den förtjena offentliggöras in extenso, så lydande: Till Rådstufvurätten i Stockhelm. Anklagad i egenskap af så kallad Notarius Publicus (ett från andra länders lagskick lånadt, men i Sverige fullkomligen tomt namn, utan verklig, d. 7. 8. laglig, tjenstebefattning, liksom äfvren utan heler och värdighets), för tjenstefel, är jag så längt från att förvånas öfver, att en sådan anhklagelse, för första gången under nio ärs s. k. tjenstettid, mot mig blifvit väckt, att det fastmer förvånar 1mig, att jag cke dagligen är för sädane anklagelserr utsatt. Ty när en svensk s. k. Noetarii Publici hivarken skyldigheter eller befogenheter finnas genomi nägon slags 1ag eller instruktion utstakade och bestännda, och det således helt och hället beror på hvarje enskild persons godtycke att anse, eller ieke anse, allt hvad en sådan s. k. Notarius Publicus gör och läter för tjenstefel, så vore det ej det minsta underligt, om hvar och en, som af en s. k. notarialäåtgärd funne sig besvärad, svalkade sin förargelse deröfver genom att för tjenstefel anklaga den s. k. notarien. Sädana anklagelser skulle visserligen, utan att rät:eligen kunna kallas obehöriga, likväl ofta kunna vara i hög grad orimliga. Men alldenstund diet i Sverige, Ör att blifva förordnad till s. k. Notarius Publicus, ;cke alls erfordras nägra bestämda qvaliffikationer eller prestanda, icke ens ett så Pass stort mättaf skolxunskaper, som är erforderligt för att kunna blifva nderlöjtnant eller kornett vid ett husarregemente det har nemligen mycket ofta funnits och finnas ännu i Sverige i allmänhet och dess hufvudstd i synnerhet, s. k. Notarii Publici som icke ens bgit studentexamen), ännu mindre nägra insigter i fåderneslanlets och andra länders Jus publicum -t privatum, så vore det ej det minsta underligt, cm en sådan s. k. Notarius Publicus, till följd af en högst förlätlig okunnighet i saker, som ingen menniska älagt hönom såsom pligt att förstå, skulle komma att begå el och misstag af den allragröfsta beskaffenhet, avilka kunde gifva en högst rättmätig amledning till anklagelse för tjenstefel, utan att dock nägon domstol — ätminstone ej utan att På äkta orientalisktlespotiskt lagskipningsmaner stifta en lear in casu — skulle, i brist på all reglerande lag, kumna erkänna en sådan anklagelse för formelt laglig, och till nägon (aga påföljd ledande. Så synes mig ock saken blifsit af rädhusrätten i Stockholm ansedd, alldenstund let är mig ganska noga bekant, att, bland annat, ör icke särdeles läng tid sedan en nu mera afliden . k. Notarius Publicus i Stockholm begick ett (tjente?)fel af den grofva beskaffenhet med afseende på less möjliga följder, att om detsamma ej genom en innan s. k. Notarii Publici riktiga åtgärd i samma ak blifvit rättadt, detsamma skulle hafva befriat vandlanden Leja här i staden från en laglig skuld ill huset Schön Komp. på omkring 20,000 rdr; och af den grofva och med afseende på den okunnigtet detsamma hos den s. k. notarien föörutsatte (ty ör oredlighet har ingen misstänkt homom), att en skolgosse i prima skulle för en sådan blunders eller ock fätt en ganska allvarsam näpst — utan att dock lt detta för bemälde s. k. Notarius Publicus medörde minsta ätal, skrapa, suspension eller annan oläsenhet, ehuru saken var allmänneligen kind, och vid lomstol här i staden förhandlad, och vsserligen ej eller lagligen kunde medföra nägot sädsant äfventyr. Det är beklagligtvis en sanning, att Notariatet, om med afseende på den så kallade Jurisdietio vointaria et preventivar, allt sedan medeltidens börin och de nuvarande europeiska staternas första orentliga sambhällsutbildning, varit ansedd fför en ibland e aldravigtigaste lagstiftningsföremålen,, och i alla iviliserade stater från nämnda tid allt inttill vära daar varit ett föremäl icke blott för juristternas, utan fren för de högsta statsmakternas synmerliga uppnärksamhet och omvårdnad — sådont det i Sverige: r ordnadt, eller, rättare sagdt, alldeles icke ordnadt, r ett uppenbart gyckel och bedrägeri, som här i lan et i längliga tider bedrifvits och ännu i denna dag drifves med den om rätta förbällandt okunniga Imänheten, såväl inomlands som utomands. Det irda i detta yttrande ligger i saken, ej i orden. tt det är bekstafligen, i strängaste bemärkelse, sannt,, ager jag mig att när som helst ovedersägligen besa. För ett sädant utförligt bevis är här ej rätta illet; men det var för mig alldeles oundgängligt t vidröra detta förhällande, för att i min förklang öfver den mot mig gjorda anklagelsen hafva nåon fast punkt att utgå ifrån. Jag öfvergäår nu till denna förklaring: Sedan jag är 1842 blifvit förerdnad till Notarius tblieus i Stockholm och aflagt (jag begrijper ej ännu lenna stund till hvad ändamål) en s. k. tjenste-ed, tällde jag mig hos d. v. Justitieborgmästaren, lagin Ullberg, för att erhälla min tjenstemannainstrukD, dä jag till min stora förväning fick veta, att gon sådan ej fanns. Samma lagman Ullberg, som nde mig personligen och visste att jag ej saknade tenskaplig bildning och äfven vid universitetet syssatt mig med juridiska studier, ålade mig att, sän orden föllo, ex nobili offcioa utarbeta en så1, i hans tanke, högst nödig instruktion eller noial-lag, hvilket jag lofvade göra så snart jag hunförvärfva mig, jemte praktisk erfarenhet, de dernödiga teoretiska imsigterna: ett löfte, som jag, hållit; hvarom mer längre fram. Emellertid, an jag hos mina dävarande kolleger, herrarne Geck, Langenberg och Calwagen, förgäfves anhällit. nägra upplysningar rörande denna mystiska tjenstattning, utan att ens kunna erhålla ett föovmulär, r nägot dylikt, äterstod för mig endast att genom lium af andra länders notariallagar och deras jeraande med vär svenska allmänna civillag för mig f uppgöra, efter bästa insigt och samvete, en norna mitt förfarande i alla de mål, der Jag till följd gammal usans och de hos vär allmänhet sedam ler gängse dunkla begrepp om det verkliga euroska notariatets beskaftenhet, blef i min förmenta nskap af Notarius Publicus anlitad. )e grunder, efter hvilka jag i utöfningen af min . tjenst — eller till och med, med ett ännu för-. äre namn, embeter — förfarit, hvilka derjemte,, le jag tro, blifra de enda, hvilka rädsufvurätter. komma att lägga till grund för sin prifning och 1 i det mot mig anhängigt gjorda tjenst:felsmålet, följaktligen följande: Gammal och ännu allmänreiigen följd Notausans i Sverige. Notarial-lagarne i de länder, der siädana fin, d. Vv. S. alla euroreiska lända. sä vv (2