Aftonbladet – 6 november 1851, sida 2

mm honom; och i förhoppning att skilsmessa Iskulle komma honom att glömma en passioi som den-älskades närvaro endast bidrog at underhålla, ingick Lucien såsom volontär vic en militär-kår, som var kommendesad til tjenstgöring i Afrika, Det var först genon ett bref från min hror, skrifvet om bord på det fartyg som skulle öfverföra honom til Algier, som jag erhöll kunskap om denn: händelse och de orsaker som vållat den. I Champlouis fick, tack vare hans makas försigtiga tystlåtenhet, aldrig veta hvad som förmädde min bror att öfvergifva den bana har var ämnad att betrida och ingå på en ny, för hvisken han icke kände den minsta kallelse. Oaktadt alla både hr Champlouis och mina bemödanden att förmå Lucien att åter. vända till Frankrike förblef han obeveklig ut sitt beslut, ett beslut som längre fram fick er så bedröflig utgäng. Under de tvenne första åren af mitt vistande i Rom hade jag genom herr Champlouis oaf. iåtliga bemödanden åter komrrit i besittning af en del af min fars förmögenhet. Bfter en långvarig process, som genomgått flera instanser, blefvo de förnämsta administratorerne i det olyckliga företaget, som ruinerat så många menniskor, slutligen dömde att återböra ansenliga summor. Den betydliga andel deraf, som tillföll rain bror och mig, satte oss 1 tilifälle att icke allenast betala vär skuld till dem man, som så ädelmodigt bistått oss, utan lemnade oss äfven medel till en anständig bergning. Jag skref till min bror för att underrätta honom om denna lyckliga nyhet, men äfven den kunde icke förmå honom att ändra sitt beslut. Behållv, skref han tillbaka, denna förmögenhet för dig sjelf och min syster; jag har redan längesedan afstått från mina fordua drömmar medundantag af en enda, som aldrig kommer att gå i full