Aftonbladet – 3 november 1851, sida 2

Om skrifter till läsning för Folket. Af C. F. Bergstedt. (Slut fr. lördagsbl.) Vi hafva i det föregående sagt, att kunskaen är stärkande och förädlande för det sedväsendet, i samma mån som den med innerlighet omfattas och begripes af den lärande, och det är på denna grund vi tillåtit oss ett tvifvel om förträffligheten af sådana methoder, som endast åsyfta meddelandet af spridda och tillfälliga notiser. Men äfven de förträffligaste undervisningsmethoder, de ypperligaste bildningsskrifter äro otillräckliga att skapa en frisk och kärnfull generation, om de icke understödjas af de värmande inflytelBöMhgT eftr BÅP Ne Se föräldra. hemmet är det qvinnan som ordnar och styrer, och det är således på henne som den högsta bildningen i första hand beror: både såsom moder och maka är hon slägtets sannskyldiga uppfostrarinna. En af samtidens ädlaste sociala skriftställare har velat förklara den brist på handlingskraft, den moraliska dufvenhet och slapphet, som är ett så framstående drag hos den närvarande generationen, såsom en Försynens straffdom, för det mödrarna för lumpen flärd glömt att bedja vid sina barns vaggor. . Dock, — har qvinnan mycket brutit, kan hon ock mycket försona, och det är ännu hos henne som det moderna samhället innerst har att söka sin frälsning. Det är ur mödrarnas mun eller rättare hjerta som generationen hemtar sin första och oförgätliga kunskap om Gud och hans lagar, om verlden och menniskorna, sin första impuls till sedlig handling; det är de som väcka de ännu slumrande anlagen och gifva den späda tanken sitt första innehåll. En man af förstånd och hjerta har i tal och tryck sagt detta långt bättre än vi; vi hänvisa läsaren till hr Elfvings tal )Om mödrars pligt att undervisa sina barn., vid Pedagogiska Föreningens i Stockholm ÄArshögtid d. 12 Jan, 1848 (Ny Tidskrift för Lärare och Uppfostrare, 1849, 1. 3, sid. 109), samt nöja oss med att här anföra ett ord som blifvit yttradt i samma förening (a. st. s. 127): -Qvinnans danande, från början af hennes uppfostran så, att hon en gång kan blifva en skicklig uppfostrarinna ör sina barn, är tidehvarfvets högsta moraiska problem och väl värdt att icke blott af änkaren begrundas, utan ock att af ädla mödrar och verksamma menniskovänner besjertas.n Men det är icke blott såsom moder, som —A mm— AA —2 6 nn