Aftonbladet – 3 november 1851, sida 2

skulle kunna få rätt mot sin förman; och då intet förnuftigt skäl kunde uppletas för ett sådant skydd,: så skulle man äberopa hvad som tillförene skett, Ni-! kasom detta vore eit skäl! Den nya regimen flyttar sig helt käckt tillkaka 20 å 30 är, och rodnar icke Andå. Man likasom vill ursäkta sig med, att en sådan landshöfding som hr von Törne tillförene ansetts värd enahanda skydd! Väl vågär man icke bestrida, att hr landshöfding B. f rfarit mot författningarne, lå han upprättat det ifrigavarande förslaget, utan att först inhemta landskamrerarens mening (det hindrar dock ieke att förslaget stär fast och att hr B:s kandidat får tjensten); men deremot vill man alldeles; icke erkänna den logiska konseqvensen af det stadrande i författaingarne, hvaremot hr landshöfdingenj förbrutit siz, nemligen att landskamrerarens mening i skall blifva känd af den myndighet, som eger besluta, och att denna mening möjligen skall kunna der göra sig gällande, om nemligen den är närmare öfverensstämmande med lag, eller i öfrigt mera upplyst och förständig. Sädant är ju en förnuftig sty-i relsemaxim, som passar väl till ett sig si kallande! konstitutionelt statsskick! Men vi fräga, huru vill man; på detta sätt erhålla en duglig och sjelfständig embetsmannacorps, då man rent ut säger de underordnade, att de behaga mest, som äro de högres viljelösa redskap; då dem aldrig tillätes en motsägelse och hur mycket grundad på skäl den än kan vara, de ändock mötas af det svar från landets, regering, att den icke förtjenar afseende!! Vi. föreställa oss, huru förträfftig, för folket gagnande och ansedd en läns-administration skall blifva, med ett sådant betraktelsesätt från regeringens sida; Till landshöfdingar väljer man hädanefter, som under gamla tiden (derest möjligen icke nägot statsråd betingat sig en reträtt såsom vilkor för sitt inträde i kouseljen), i främsta rummet militärer eller hofmän, föga bekanta med de mängartade och invecklade frägor, som tillhöra detta embete, och derefter konstituerar man för dessa f. d. ryttmästare eller kammaxherrar en fullkomlig absolutism i förvaltningsoch befordringsfrägor. En motsatt tanka af de tjenstemäv, som draga nästan hela bördan af embetet och hvilka ovilkorligen mäste i de flesta fall ega större insigt och kännedom om bäde saker och personer än laudshöfdingen, får icke en gäng höras inför thronen eller der komma under öfvervägande. På sin höjd vill man medgifva, att dessa funktionärer, genom att vördsamt nedlägga sin reservation i länsstyrelsens arkiv, skola kunna värja sig från ansvar, för den händelse, att landshöfdingen skulle fatta något mot lag uppenivart stridande beslut. På denna väg skall slutligen Xonungen hindras att få veta någonting annat, än hvad hofvets mignoner eller byräkratiens absolutister tänka om landets angelägenheter. Det är djupt sorgligt att erfara dylika tecken. Man skulle kunna skrifva en hel liten bok öfver detta ämne, om sädant vore lämpligt för en tidning. Hvad som redan är sagdt, tordedock göra tillfyllest, för att antyda den rätta karakteren af det ofvan analyserade regeringsbeslutet, mot hvilket vi, med fosterländsk bedröfvelse, framställt vära erinringar.. Vi hafve hört många yttra någon nyfikenhet att erfara, huruvida nuvarande justitiekansleren hr von Koch skall komma att anställa åtal emot f. d. justitiekansleren hi Bergenschöld för den sednares, enligt kammarkollegii utlåtande, uppenbart olagliga tilltag att ensam afgifva underdånigt förslag, utan att höra sina vid eråbetet biträdande embetsmän, sedan regeringen åtminstone i denna punkt erkänt, att hr Bergenschöld bordt handla annorlunda. Ett sådant embetsfel och försök till Paschamyndighet måtte väl i formelt hänsende vara lika betänkligt af en landshöfdinge, som om en konungens: rådgifvare företog sig att kontrasignera och utfärda ett regeringsbeslut, utan att ämnet varit föredraget 1 statsrådet. APPRPRROTESAR NO INTNER TTT i