Aftonbladet – 1 november 1851, sida 2

Lucies hand. Jag hoppås vi återse hvarandra, och ni vet nu hvar ni finner mig. Tacksam neg den unga flickan för den förnäma damen, och hon vähde sällsamt stämd till sina föräldrar. För en fullkomligt okänd hade hon meddelat sin historia och ångrade det icke, hvilket så sällan är händelsen då vi hänförda af ögonblicket säga mera, än som varit vår afsigt, Lady....s ord hade fallit läkande på hennes sjuka hjerta och Lucie kände tydligt att icke blott det kalla förnuftet talat igenom henne, utan att hon sjelf måste igenomgått känslornas skala och deraf lärt att verka på andras sinnen. Lady H....s lidande yttre, som ännu visade spår af fordom skönhet, den allvarliga, men milda blicken, hade genast dragit den unga flickan till den fremmande damen, och sedan hon förtrott denna sitt heligaste — sin kärlek — älskade Lucie henne äfven. Hvad som händt henne örteg hon icke för föräldrarne, och då dessa märkte att dottern blef gladare och lugnare, in förut, välsignade de i tysthet Guds vägar, som, ofta förborgade, dock leda till önskad utgång. Drifven af längtan efter Lady H.... och smickrande sig att träffa henne på den plats ler hon för åtta dagar sedan suttit, gick Luie följande söndag och vid samma tid till arken, i dag åtföljd af en föräldrarnes gamla jenarinna. Hennes hjerta klappade högt då on på afstånd såg ett fruntimmer på samma jänk, som tjenat ladyn och henne till hvilolats; men då hon kom närmare försvann ennes glädje. Det var icke hen. Hon geiomsökte hela parken, men förgäfves, och nu kyndade hon ända till lady H.,..s hus, för tt åtminstone träffa en betjent, men äfven en ådan kunde icke upptäckas. Rullgardinerna oro tätt nedfällda för fönstren, och allt var om utdödt. Att gå upp i hotellet vågadel