Aftonbladet – 30 oktober 1851, sida 2

yr VE MAD BV RME OO lras, så tro vi han storligen bedrager sig. , 5 t t AASE LITTERATUR Norska ;Morgenbladet, omtalar den af danska arkeologen TWorsaae, som äfven var er af deltagarne i sista naturforskaremötet här städes, utgifna skriften Minder om de Dansl pg Nordmendene i England, Skotland och Irlanda, och berömmer den såsom serdeles intressant. Den utmärker sig icke allenast genom ett lifigt och kart framställnings utan kan ock på sätt och vis anses göra epol i danska fosterländskt-historiska litteraturen. såtillvida som det är den första danska skrift: af detta slag, som visar ett ärligt och upp: riktigt sträfvande att medgifva norrmänne hvad dem tillkommer af dessa härliga minnen. Redan titeln visar en sådan föresatts: men rubrikerna på hufvudafdelningarne in mera: 1) De danske i England, 2) Nordmeendene i Skotland, 3) Nordmaendene i Irlando. Om der än, menar Morgenbladets red.. skulle i skriften finnas enskilda punkter, hvara: det synes, som om författarens fosterländsk: ifver skulle hindrat honom att göra norrmännens nationalkänsla fullt ut rätt, så äro likväl dessa ställen så få i jemförelse med hvad man hittills varit van att finna i dylika danska verk, att de knappast böra tagas med ji räkningen och föröfrigt tydligen visa, att de .cke utgått från någon bestämd afsigt att såra norrmännens nationalfåfänga; och det skulle kanske tillochmed å andra sidan vara svårt för en norsk historikus att i dylika fall undgö att stöta danskarnes nationalfåfinga för hufvudet. Morgenbladet rekommenderar på det varmaste den ifrågavarande boken till norrmännens uppmärksamhet och meddelar, både såsom ett prof på skrifsättet och såsom bevis på författarens rättvisa mot Norge och den norska nationaliteten, första kapitlet af inledningen och tillägger, att man på en gång måste förvånas och med glädje se, att sådana mnedgifvanden blifva gjorda från danska sidan, och hvilka man verkligen kan betrakta som soda förebud till en ny period i den dansknorska historiografien, under hvilken man skall gå hvarandra tillmötes och verka genensamt i stället för att uppträda med missäinksamhet och ensidighet. Då en sådan skrift kan vara intressant äfsen för de svenska skandinaverna, så medlelas här samma utdrag. Nordens största minnen. Danmark och Norge på hafvet. Sverge till lands. Naturens inflytande. De nordiska folkens största och för verldshistorien betydelsefullaste minnen samla sig. som bekant är, omkring norrmannatågen och irettiaäriga kriget. Under norrmannatågen utsände Norden. mäktigt i sin hedendom, talrika kämpar och rädkloka män till Östern, Vestern och Södern. hvilka der störtade gamla riken och grundlade nya kraftiga stater. Det var danska och norska flottor. som eröfrade Normandiet och England samt vunno riken i Skottland, Irlane och Norra Holland; det var vidare norrmän. som besatte jarne, upptickte och koloniserade Island, hvarifrån sedermera deras efterkommaude gingo öfver till Grönland och upptäckte Amerika, under det de i sck:er för de öfriga europeiska folken med säkerhet navigerade på Atlantiska hafvet. I alla dessa resor deltogo jemföre!sevis blott få svenskar. Inskrifterna på runstenar i Sverge omtala värt understundom män, hvilka hade luppehållit sig eller funnit sin död vesterut i England (Anklant eller Inklant). Men i allImänhet var svenskarnes håg då som i sednare tider riktad mot Öster. Svenska vikinIgar härjade och nedsatte sig på kusterna at IFinland och det nuvarande RBysstand; ja ev del af dem, Viäringarne, gjorde sig der till herrskare. Till en god del i följd häraf blef Sverge, och synnerligen ön Gottland elker Gulland, medelpunkten för den lifitga handel, som i forntiden från åttonde til tollte ärhunidradet fördes genom Ryssland mellan Skanldinavien och länderna omkring Svarta och UI Kaspiska hafven samt Arabien, I Men för öfrigt framträdde icke svenskarne mycket hvarken i de äldre tiderna eller början af medeltiden, då de dessutom genom linbördes strider mellan Svear och Göter voro I förhindrade att spela någon betydlig roll ide långt bort liggande länderna vesterut. Först Isedan dessa stridigheter i femtonde århundradet voro bilagda, kunde svenskarne uppträda på verldssceanen såsom ett folk. Sedan var det som de svenska Carlarne och Gustafverna med svärdet gjorde svenska namnet fruktadt och äradt. Men det var icke på hafvet, det var till lands, på Rysslands, Polens och Tysklands slätter. u Då var det, som Sveriges Gustaf Adolf, e efter den dansk-norska kung Christian den fjerdes olycka, mäktigt bidrog att hälda Lu therdomens rättigheter och derigenom grund, lägga trosfrihet för Tyskland och för Europa. I och norrmännen hafva således i vunnit s täshistoriska svenskarne sitt till lands. De skilda nordiska ländernas olika beligenhet och naturförhällanden måste också till en stor del hafva till följd, att de olika krafter och ur RR KT op Rs Re lv ee