Aftonbladet – 29 oktober 1851, sida 2

de olIriga royalistiska Udningarnes asigtet I vc ämnet. val Hr Bonaparte har icke förändrat sig; hr 3 Bonaparte är icke angelägen om att få de fyra tior millioner utstrukna valmännens namn äter inatt skrifna i vallängderna; hr Bonaparte ångrar ma ngalunda att hafva haft sin hand med i tillskaEly andet utaf lagen af den 31 Maj, lika litet, I som han sörjer den romerska republikens fall, här ika litet som han ångrar att hafva för jesuiska erna öppnat dörrarne till våra skolor och kolegier, lika litet som han ångrar att hafva värea rat amnesti, lika litet som han ångrar att Fre safva återinfört accis på dryckesvaror, likalnar itet som han ångrar att hafva tillslutit Frank-nyl en ungerska nationalitetens unc rikes portar för utmärkte representant! das Allt hvad de Elyseiska tidningarne säga me har endast ett syfte: de vilja under en måjuta nads tid låta alla pressens organer upprepa, blo att hr Bonaparte är fiendtligt stämd mot lagen till af den 31 Maj; att han varit tvungen; att en-nat dast nationalförsamlingen är ansvarig för dennalaf impopulära åtgärd; de vilja sålunda bana väg för en ny kandidatur. Se der ligger hemligheten i denna manöver af den Elyseiska presfrå sen, hvilken nu af ministerens afskedsansökan än drager slutsatser till förmån för en grundlagstry vidrig plan. Det behöfs icke politiska kombinationer mi för att förklara presidentens steg; hvar och! en som stått i något förhällande till hr Leon Faucher inser nog, att åtta månaders närmare beröring med denna person är tillräcklig för att uttrötta det tåligaste sinne och att hr Bonaparte med begärlighet omfattat första fö-YS revändning att göra sig af med honom. 9, Hvad hrr Baroche, Rouher, Magne och fe Buffet beträffar, så lär ingen misstänka att de? 1 för olikhet i politiska åsigter skulle kunna afgåeM från en minister. Åt hvilken hafva då dessane hr Bonapartes tjenare gifvit rätt att anklaga va dem för att hafva och kunna förfäkta enjM åsigt? Man har gifvit dem en portfölj, man tager den åter ifrån dem, för att måhända I nisteren och gå derur, utan att någon frågal! uppstår om hvad de vilja eller icke vilja, om morgon gifva den tillbaka igen; de ingåi mi-PS hvad de tänka eller icke tänka. te Ministerens afsked kan således icke gifva någon vigt åt den elysgiska pressens föregifvanden om hr Bonapartes planer. laf ,Vi veta väl att man behändigt nog satt ilaq. .gång ett rykte om bildande af en qvasi-republikansk ministör. Men i tre år hafva vi jul; varit vana vid sådana manövrer? De namnlti Isom man sätter i spetsen äro utmanare, medlm hvilka man hotar de motspänstiga herrarneiy inom majoriteten. är tion om lagen af den 31 Maj, ville godtgöra taga allt utseende af personlig beräkning skulle han tillägga ett offentligt förnekande af hvarje tanke på äterval; han skulle förklara, att han, Isåsom skyldige till förnärmelse mot grundlaIgen, skulle låta aktionera aila de tjenstemän,! Äro nu hans afsigter sådana? vu o,Långt derifrån! La Presse, Le Constitution-Inel och Le Pays förmoda att hr Bonaparte 31 Maj, i utbyte mot grundlagens revision; d. v. s. att han vill genom de tvenne propoX 1 sitionernas sammanbindning göra den allmänna allt det onda som hans politik gjort landet, v så skulle han helt enkelt framställa proposi-f: tion om denna lags upphäfvande; för att bortli som förordade en grundlagsvidrig kandidatur. d Ä ri T I vill gå in på upphäfvandet utaf lagen af den F Men allt det der är icke så illa menadt;jsti hr Bonaparte har ingen lust att bryta med den Id reaktionära majoritetens politik. Det blir all-lv tid ur dess sköte som han kommer att utvi välja sina ministrar. st Om hr Bonaparte, erkännande det misstag, v hvarigenom han kom att framställa proposid t rösträttens återställande omöjligt. 1 1 ,Vi måste således qvarblifva i den tro, attli hr Bonaparte ganska litet oroat sig öfver denl l allmänna rösträttens inskränkning, och medl! lall vår förmåga bekämpa de låcktoner, med j hvilkas tillbjelp man söker uppfriska hans poli ;tI pularitet. Vi hysa det hopp att lagen af den 31 Maj Iskall återtagas; men det är hvarken hr BoInaparte eller hans vänner, som vi blifva tack Iskyldige för en sådan åtgärd. Det är den allmänna opinionens påtryckning, det är folklviljans manifestation, som skola tvinga förIsamlingen att återställa den allmänna rösträt. ten, och verkställande makten att godkänna leller måhända framställa proposition härom. NN Men då hr Bonaparte beslutar sig till ett! ..Isådant steg, gifver han endast vika för folrr kets vilja. Han skall, liksom hr Montalem,bert, liksom hr Changarnier, liksom hr Ber.elryer, begråta nödtvånget att ät hopen återm gifva rättigheten att rösta, nödtvånget att gifva Jen hyllning åt de jemnlikhetsgrundsatser som blifvit helgade af revolutionen!, mn) Så långt le National! Beträffande i öfrigt le ) förhållandet mellan presidenten Bonaparte och oI nationalförsamlingens majoritet, ser det ut som t-lom söndringen dem emellan skulle tilltaga. Åtminstone fortsätter Granier de Cassagnac i 1Ile Constitutionnel sina anfall på majoriteten, ahvilken han kallar en illusorisk sammansättill jning af minoriteter,, hvilkas gemensamma prof-lgram endast är att undgå socialisternas galet gar, och hvilka endast motarbeta nationens ml vilja för att befrämja egoistiska syften. n! Å andra sidan anfalles Louis Bonaparte af eDOrdre och LOpinion Publique. Förstnämnde ral tidning yrkar att majoriteten utan alla omsvep måtte afvisa förslaget om upphäfvande af den sinskränkande vallagen och sjelf taga initiati1vet till modifikationen, IOpinion Publique på yrkar att nationalförsamlingen måtte fatta ett CESSNA STARR WAERN a RT AN : utt råkade att något länge glömma mig qvar unka der dessa tidt och ofta förekommande halter, en kom kusken, hvilken jag befallt att vänta mig an utanför staden, tillbaka för stt ropa mig. Jag ta följde honom och vagnen rullade bort, men na i detsamma jag lemnade staden bakom mig er kände jag mig intagen af en sorgsenhet, som TA