Aftonbladet – 29 oktober 1851, sida 2

råkade att något länge glömma mig qvar un-der dessa tidt och ofta förekommande halter, kom kusken, hvilken jag befallt att vänta mig utanför staden, tillbaka för stt ropa mig. Jag. följde honom och vagnen rullade bort, men detsamma jag lemnade staden bakom mig kände jag mig intagen af en sorgsenhet, som cke låter beskrifva sig. Efter nägra veckors förlopp försvann den emedlertid småningom och den lifliga saknaden förbyttes snart fill ett ljuft minne. Jag besökte Genua, Florens, Rom och Neapel, och då det på återresan blef fråga om att öfverfara Alperna, valde jag passagen öfver Simplon, dels derföre att mitt hjerta, som nu åter blifvit fritt, icke manade mig att taga vägen genom Ivrea, dels derföre att jag fruktade, det ett återseende skulle förjaga illusionen och borttaga friskheten af detta så rena och oskyldiga minne. Vid återkomsten till Gencve förliden höst skyndade jag att efter vanligheten afligga besök hos min tant Sara. Min tant Sara bor på landet straxt utanför staden. En liten med murar instängd trädgård omgifver boningshuset, Uti denna trädgård, der man finner en gunga och en vattningsanstalt, har min kusin Ernest dessutom på nordöstra sidan anlagt ett vackert berg, på hvilken han låtit uppföra och grönmåla en kinesisk paviljong, hvar rån man har utsigt ät tullhuset och stadens vallar. Min tant Sara, som num framskriden ålder, är ott förtröfiligt fruntimmer, som under hela sin lefnad icke erfarit sen den ati mera än en enda olycka, neml för fyratio år sedan rlora såsom hon sjelf n uttryc månaders lycklig sammanlefuad. der efter denna katastrof nedkom hon med en son, som ifrån detta ögonblick blef föremål för hela hennes ömhet. Penne sön ä min kusin Ernest, hvilken hon uppfostrat som