Aftonbladet – 29 oktober 1851, sida 2

VV ma ögonblick, som hon var på väg att ingå den heligaste, men tillika mest prosaiska .f alla förbindelser, att jag deröfver kände en slags samvetsförebråelse. Ehuru det redan ke mera stod uti min makt att hela detta! sår, kunde Jikväl ett längre vistande i denna. unga persons sällskap kanhända ännu mer förvärra det. Jag måste derföre genom en. ytterlig kraftansträngning afslå fadrens och broderas enträgna och förbindliga bjudning äfvensom den unga flickans blyga men lika: enträgna böner, hvarefter jag skiljdes från dem under uppriktiga tacksägelser för det goda bemötande de visat en främling. De afreste straxt derefter, hvaremot jag qvarstannade i Aosta, der jag midt ibland stadsbullret erfor en hflig känsla af enslighet, under det att jag gick att under samma ckar, der jag på morgonen sällskapat med den unga intagande flickan, nära den melankoli, hvaraf mitt hjerta var uppfylldt. Dagen derpå, äfvensom de följande dagarneRvoro mina tankar så uteslutande sysselsatta med föremålet för min saknad, att jag kände mig föga hågad att göra några iakttagelser rörande de stider och landsåaper, som jag kommit att besöka. Uti ivrea lit jag anlände tidigt på morgonen, mäsie jag ånyo göra våld på mig for att icke stanna der, åtminstone några timmar. Ehuru aften kall och dags åt, föreföll detta landskap såsom det vackraste i hela Italivo stad som den enda, der jag skulle vila t ga mitt lif. Jag genomvandrade den tidi 3 stannade framfor alla hoteller, oviss ut hvilketdera af dem den unga flickan bodde, beilken nu förmodligen låg försänkt I sömacas armar eller ock möjligen vakande tänkte på gårdagens sinnesrörelser och på den unge man, hvilken, om icke fjremålet derför, ätminstone gifvit anledning dertill. Som jag ov