Aftonbladet – 28 oktober 1851, sida 2

ag icke hos henne, hvarken den blygsamma örlägenhet, som är vanlig hos en fästmö, då on ser sig betraktad af tvenne herrar, eller lenna rörande melankoli, som man väntar att å se hos en ung, bräcklig och svag varelse. Men hvad som ännu mer förbryllade mig, var att på detta unga flickansigte, der jag sökte spår af sorg och nedslagenhet, finna nbara tecken till en omåttlig skrattlnst, som år närvaro endast med möda förmådde dämpa. Jenna skrattlust meddelade sig först åt fästnannen, sedan åt fadern, hvilken, då han icke ängre kunde hejda sig, vände sig till oss ned dessa ord: om furlåtelse, mina herrar, letta skratt torde förefalla er opassande, men ni måste ursäkta oss, ty vi äro angripne af ;n alldeles oemotståndlig skrattlust. Der;fter började de alla tre att skratta med full hals, under det att vi betraktade dem med förvåning. Jag var just i begrepp att afligsna mig, icke utan en viss harm öfver att hafva känt stt alldeles öfverflödigt medlidande med personer, som i sjelfva verket voro så förnöjde, då fadern vände sig till mig med dessa ord: Jag skall underrätta er, min herre, om orsaken till denna ovanliga glädtighet, som måste förefalla er högst besynnerlig! Det är fråga om en herre . . .n ;Den herrn som nyss var här? ... Alldeles: den artigaste herre i verlden. men tillika den farligaste. Vi hade aldrig sett honom förr, men under vägen hade har råkat att få i sitt hufvud, att vi löpte sto fara att omkomma genom en lavin. Af rei tjenstvillighet och med orubbligt lugn bör jade han då, att sedan han undanskuffat väg visaren, piska på vår mulåsna, så att den slut ligen kastade af min dotter, som föll ned nen . . fAVa oo afher Här fbröts berättelsen af en ny skratt