Aftonbladet – 27 oktober 1851, sida 2

Bland de yttranden och omdömen, somlon enna vigtiga händelse emellertid framkallathe om pressen, synes oss en artikel i den en-hå elska tidningen Daily News, så träffande, tyc t vi trott oss göra läsaren ett nöje att härjnis 1eddela ett sammandrag deraf: de Sällan har historien framställt en historisk til erson så fångad i sitt eget nät, som Louis di; apoleon, snärjd genom den beryktade lagenmi f den 31 Maj — denna lag, som beröfvatge mellan två till tre millioner fransmän deraslup alrätt. När Parisarne valde en stor majori-ati st af socialistiska nationalrepresentanter be-ltje löto konservatisterna genast att näpsa Paris,!de enom att fråntaga parisiska arbetarne sin val-oc itt. Detta lyckades derigenom, att såsoml.h ilkor för valrättens utöfning stadgades bosätt-!m ing och sysselsättning på bestämdt ställe förså n viss bestämd tid; och då arbetsklassen ifö tora städer oupphörligt flyttar, men arbets-li ifvarens intyg fordrades som bevis öfver aretarens sysselsättning på den bestämda tiden ch det bestämda stället; så måste dylika be-be is komma att saknas i ofantligt mänga fall, ch dermed var valrätten förlorad. Iblandipi ex millioner franska valmän mistade sålundalaf vå till tre millioner sin valrätt, och detta medjpi residentens samtycke och samverkan. ni Presidenten trodde sannolikt dä att bästa medletler ill presidentskapets förlängning vore att vinna me-ld; lelklassen, de förmögne och de rädde, tillika med let konservativa partiet, som i nationalförsamlingen epresenterade dem; i denna öfvertygelse var det, som an gick in på att kasta det egentliga folket öfveriP ord. Nu mera visar sig likväl att enda utsigten förlc wonom ligger i just de uteslutna valmännens röstnängd, sedan alla nyanser inom nationalförsamlingen. vändt sig emot honom. Presidenten har derföre nu sivnet att äter öppna slussarne för den allmänna alrätten. Men naturligtvis förstår nationalförsamlinsen sjelf hans mening, och sätter sig derföre tvärt-ju smot förslaget, och nationalförsamlingen har härvidiv nedhäll af alla de lycksökare, som hoppas att vinna ramgång genom hennes ynnest, eller ätminstone genom hennes fördragsamhet, eller genom öfvertaganlet att styra staten efter hennes majoriteters tycke. Signalen till presidentens syfte att få grundlagente af den 15 Maj omändrad, gafs genom en ledande ar-Id tikel i Constitutionnel, undertecknad af Granier del Cassagnac. Socialisterna, heter det i denna artikel, 3 väro maktlösa utan fana; man har förskaffat dem en ? sådan genom att borttaga valrätten för folket, på hvilkets vägnar de nu kunna uppträda. Med detta bakom sig, mäktar intet parti, ingen särskild samhällsklass motstå dem. Bönderna, som ofelbart skulle gripa lf till vapen emot den röda republiken, skola icke träda upp emot allmänna valrätten. Allt hvad nägon skulle kunna förebrå allmänna valrätten, är att den afsatt den gamla förrostade hop af lycksökare som bemäktigat sig de förnämsta embetena i samhället. Genom lagen af den 31 Maj ätervann denna hop sin inflytelserika ställning och häraf uppkom den mängd af småaktiga och egennyttiga intriger, som vanhedra landet, förvirra alla grundsatser och sätta alla resul tater på spelv. Till dessa af Granier de Cassagnac anförda skäl förlt grundlagens af den 15 Maj förändring, har Ludvig Napoleon lagt sitt eget ord. Han har tillkännagifvit såsom sin tanka, att endast två källor finnas till kraft I hos en styrelse, nemligen dynastisk arfsrätt och fol-l. kets val; men att begge mäste vara ogrumlade; att ! en half degitimitet, likasom en half valmyndighet, W saknar beständ. Frankrikes verkställande makt må-: ste derföre antingen väljas af folket i dess helhet,l eller icke väljas. Någon halfhet förslär icke,. Vid af hörandet af dessa Ludvig Napoleons ord mäste något hvar, fråga hvar hans nu anförda äsigter funnos, när han den 31 Maj samtyckte att läta sina ministrar beröfva millioner deras valrätt. Hela denl! politiska verlden i Frankrike grälar om grundsatser, medan det är uppenbart att intet parti, som fättl. makten i sin hand, har ringaste aktning för någon grundsats. Man passar blott på tillfället, men förgyller sina planer bäst man kan med vackra och mängtydiga fraser; prinsen sjelf gär i spetsen med sitt exempel. Men fastän Ludvig Napoleon frän första början öfverlät sig åt reaktionärernas ledning, har han litet emellanät haft ätskilliga små ryck af liberala ideer, och likasom anat att endast i de sistnämnda ligger hans frelsning. Ett af de nyssnämnda rycken kom öfver honom när han skref det bekanta brefvet till öfverste Oudinot mot romerska reaktionsstyrelsens beteende ; ätskilliga andra hafva röjt sig vid de frisinnade fraser och tal, som han här och der låtit undfalla sig, oftast utan synbar anledning. Men det är blott fladdrande lägor, som glimma upp dä och då ur askan, för att genast slockna. Presidentens nuvarande änger öfver att hafva tagit valrätten från millioner af dem som valt honom sjelf, utgör en af dessa flyktiga tankar, dem han har den svagheten och kortsyntheten att förråda i ord, men saknar mod och ihärdighet att skafta aktning ät i handling. Om presidenten för detta ängerfulla infall öfvergifves af Faucher: hvar finner han en minister som kan ersätta den bortgängne? Barrot skall visst icke äfventyra att tjena honom, eMHer att gifva sig i strid med nationalförsamlingen för någon idee napolconienne, huru rättskaffens den ock mätte vara. Hvad begär den förlägne prinsen än mä hafva att bli liberal, så är det nu för sent. Hvilken verkligt frisinnad man skulle väl kunna lita på honom? Han mäste ligga qvar på den paradsäng han sjelf lätit bädda ät sig af de konservativa, hvilka uppenbart bedraga honom, men hvilkas stöd och ynnest han för ögonblicket ej kan umbära. Att upphäfva lagen af den 31 Maj är omöjligt utan en statskupp, och dertill saknar han mod och utsigt att lyckas. För sjelfva grundlagens af den 15 Maj ändring synes ingen utsigt vara för handen; men utan en sädan ändrivg, ja till och med om den kunde ske, blir det med hvar dag allt mindre och mindre sannolikt, att nägon presidentkandidat kan erhälla den förutsatta majoriteten. I landsorten har den tankan rotfästat sig, att Ludvig Napoleon icke bör äterväljas. Likasom han en gäng valdes i följd af den allmänna öfvertygelsen att han skulle få ett . öfvervägande röstantal, likaså är den nu rädande öfvertygelsen nog för att undandraga honom en mängd af de röster han då erhöll. Huru mycket hans namn INapoleom förlorat af sin fordna glans, behöfver knappt sägas. Hans vägran att läta Kossuth beträda Frankrikes jord är ensamt en lumpenhet, som faller hvar fransman i ögat; den röjer feghet och illiberalism på samma gäng. 4 Om förhållandet mellan de politiska och de sociala reformerna, af O. F. Bergstedt. (Slut fr. fredagsbl.) Med kommunens friare och ändamålsenligare utveckling skulle den sedliga, industrit ella och politiska uppfostran för dess medi lemmar gå hand i hand. Här skulle den enskilde lätt vänjas att utsträcka sina tankar ut