Aftonbladet – 27 oktober 1851, sida 2

ande intelligensen lärt sig inse, att aktningsird duglighet och anständigt välstånd inom rivatlifvet är något mera värdt än ett knappt nadt, evigt missbelåtet och surmulet slafande på tjenstebanan, när statens embeten, rofulla och vördnadsvärda i sig sjelfva, ej ftersträfvas eller vinnas af andra än dem, om af naturen blifvit utrustade med anlag, it och kärlek för deras samvetsgranna föraitande; först då kunna vi hoppas full, dugg och frisk medborgerlighet i allmänna och nskilda lifvet. I sammanhang härmed står den öfverhandgande skuldsättningen och flärden. Om båda essa samhällssjukdomar har förf. skrifvit bejertansvärda saker. Blott i afseende på den ista skulle vi vilja tillåta oss den anmärking, att möjligen en och annan skulle från tåndscirkulationens omfattande låta afskrämna sig af den stora yttre försakelse han så ramför sig. Litet beqvämlighet, behag och könhet omkring oss verkar välgörande pi ynnet och ger poesi åt det hvardagliga lifvet. Jessa fördelar blifva också, tack vare vår tids ndustriella framsteg, allt mindre dyrköpta; ndast de omäåttliga och skenbara behofven nåste stäfjas. Om någon derföre bor väl och undt och njuter en god och sund föda, så r det en god lyx; men om han af sitt präkiga hus sjelf bebor den sämsta delen och i vanliga lif njuter en knapp och eländig öda, för att vid vissa tillfällen för en saming gäster öppna en suite af prunkande men jdsliga rum, och låta sitt bord digna under en ovan lyx af dyrbara rätter och viner, så ir detta den uslaste af all flird, emedan den under skenet af gästfrihet är en ihålig lögn, ett tomt skryt, grundad på motsatsen af vilvilja och menniskokäriek. Det vore tid, att denna olyckliga nationalfåfänga, som vi ej draga i betänkande att kalla för en last, af patriotiska föreningar motarbetades, och att man inplantade litet mera kärlek för ett beqvämt, om man så vill rikt, men aldrig skryt-s samt hvardagslag, särdeles bland städernas industriella befolkning. Att deremot arbetal: på födoämnenas, särdeles de animaliskas, större ymmghet och förbättring, vore att mångfaldiga arbetskapaciteten. Att sålunda fordringarne på välstånd höjas, är en naturlig sak: den en: gelska och amerikanska arbetarens nödtorft är lyx för den svenska. Men deri se vi intet ondt. Vi kunde rätt väl uthärda att se den duglige åkerbrukaren, på sina hvilostunder, med en bok, en tidning, till och med en cigarr; men vi skulle ledas vid en landtmansboning, der man lefver det sordidaste hvardagslif, för att vid vissa tillfällen utbreda en ovan och löjlig prakt. Om uppfostran, som utgör det sista hufvudmomentet i ståndscirkulationen, har förf. anfört åtskilligt tänkvärdt. Gemensamheten för alla klasser i uppfostran har redan sedan långa tider i våra egendomliga lärdomsskolor visat välgörande verkningar, och dess ytterligare utsträckning skulle säkert blifva välsignelserik. Äfven införandet af kroppsligt arbete i skolan ligger, såsom vi förmena, helt och hållet i tidsnödvändigheten. De själsarbetande klassernas fysiska helsa skulle finna ett mäktigt stöd i det produktiva kroppsarbetet. De at läkaren föreskrifna promenaderna hindra ej tankemenniskan att på dem medföra och från dem återföra sinnets abstrakta preoccupation: men äfven sinnet måste intresseras i de kroppsliga öfningarne, om det skall ernå en verklig hvila. För att en gång återkomma till skolans gemensamhet och samhällsklassernas derpå grundade försoning, så behöfva vi ej uppskjuta dess välgerningar till änsta generation. Må vi snarare genom ett vidsträcktare och sannare intersociellt umgänge bemöda oss att slå bryggor mellan de fiendtliga lägren. Vi mena ej dermed ett salongsumgänge, falskt och ihåligt i sig sjelft, men omöjligt mellan klasser af alldeles disparat bildning, utan vi mena ett verkligt umgänge i det reella lifvet, hvilande på ömsesidiga behof och stärkt genom gemensamheten af lokala och allmännare medborgerliga intressen. Emot den docerande och theoretiserande filanthropien hafva vi stora betänkligheter, och det är t. ex. vår enfaldiga tro i afseende på bildningscirklarne, hvilka, efter hvad vi hoppas, redan uträttat mycket godt, att de dock blifva vida mäktigare och fruktbarare bildningsmedel, om ej de ledande intelligenserna inskränka sig till att undervisa, utan ock i sin ordning söka undervisning i tekniska och praktiska ämnen af sina unga skyddslingar. Att således äfven inifrån understödja samIhällets pånyttfödelse, fostra en lefvande anda af christlig medborgerlighet, samt i detta ädla arbetes riktning förena alla de krafter, som i frågan om reorganisationen af de allmänna samhällsformerna med förbittring kämpa emot hvarandra; detta är en hög och vördnadsbjuIdande tanke, som bör vinna alla rättsinniges fulla bifall och oförtrutna medverkan. Sådan är syftningen af de skrifter, med hvilka vi här sysselsätta oss. Vår författares fromt religiösa och varmt menniskovänliga sinne har på sistone svallat öfver i ett språk, som alltid är vältalighetens, stundom inspirationens, och som förtjenar ett öppet öra hos hvarje medborgare, till hvad politiskt parti han ock må bekänna sig. Hvarje nyans afpo itisk tro måste med förf. instämma 1 den förhoppning, att ndå den gamla monarkien hufvudsakligen genom yttre lagtvång och polisdespotism sammanhåller och bedrifver sitt ofria och ofullkomliga lif, skall den nya lyckliggöras genom Iden kristliga sjelfdriftens sanna frihetslif (Samhällsfr. sid. 33). Då förf. derefterisin fromma poetiska hänförelse talar om betydelsen at samhällets höjder och dalar, behöfva vi visserligen icke i denna liknelse se någon stationär inskränkthet. Liknelser och bilder äro alitid inadequata för det praktiska lifvet; men om det tillåtes oss att dröja vid den sistanIförda, bedja vi blott att få påminna våra läI e ;) Det torde ej vara ur vägen att här påpeka den I likbet, som detta förhällande företer med ställningen i Ryssland, der ingen kan hafva nägot anser) ende utan att hafva varit i servicen, d. Vv. S. istatana2 tlenst näora är eller ock tillhöra köpmans