Aftonbladet – 27 oktober 1851, sida 2

Article Image
are, hurusom äfven inom naturkunskapen tron å eviga höjder och dalar blifvit skakad. Den reologiska forskningen har lärt oss, att den rerldskropp, som försynen anvisat oss till en emporär vistelseort, lefver ett i sitt tysta djup örligt och af oupphörlig utveckling betingadt if. Vi tro ej mera på Alpers och Pyrencters mor från skapelsedagen, utan. börja forska efer orsakerna till deras lyftning öfver jordytan, på samma gång vi inse möjligheten af deras sjunkande, medan andrra höjdsträckninsar lyfta sig der vår erfarenheet hittills endast visat oss simpla och enformiga slätter. Men derföre misskänna vi ej dessa bergsträckninsars sublima skönhet och deras välgörande och nödvändiga verkan på de omgifvande slättlanden; om vetenskapen engång, så att säga, skakat vördnaden för det traditionellas majestät, genom att uppvisa dess timlighet och föränderlighet, så har den deremot genom att väcka oss till medvetande af det kosmiska liksom det statsligt sedliga lifvets rörlighet och evolutionskraft höjt och förädlat begreppet om den eviga vishet, hvars tanka är verlden, och den eviga godhet, som betingar dess vardande. En sådan åskådning skall lära oss, att om de skenbart stridande kosmiska krafterna dock, i sin underordning under den gudomliga verldslagen, arbeta samdrägtigt och harmoniskt, detta förhållande ej mindre eger rum i andens rike, samt i det yttre lifvet leda oss, ej till fega eftergifter af våra käraste öfvertygelser, men till mildhet och rättvisa i bedömandet af andras, till ridderlighet i stridssätt, och till fredlig, ädel och sambhällsglädjande samverkan i alla de punkter, der alla ädelt menskliga öfvertygelser måste mötas. Vi skulle här vilja erinra om en nyligen timad, allmänt känd händelse i Englands lagstiftande församling. En men hade i diskussionens hetta mot sin motståndare slungat ett vanärande tillmäle, som bragte denne i raseri; emellertid löstes striden ganska fredligt genom den anfallandes förklaring, att skymfordet endast gällde motpartens politiska lif, ej hans enskilda ära. Hos oss, der de politiska partinamnen snart nog äro beteckningar för enskild dygd och enskild vanära, kunde exemplet vara värdt att behjertas.

27 oktober 1851, sida 2

Thumbnail