Aftonbladet – 25 oktober 1851, sida 2

All UClld VLCH ANYTCKEL alldt VERVIVGL VI tj OM BPPT repa, det vi verkligen hysa den tanken, att Posttidningens redigerande och dess sätt att polemisera icke förekommit oss rätt beskaffadt eller sådant man hade skäl att vänta och att hr Hellberg, för så vidt han deltagit häruti, säledes ej handlat rättskaffens. Detta omdöme är också ingenting nytt, emedan det blifvit! sagdt mänga gänger förr, utan att derföre vilja förminska hr Hellbergs rättighet att anses säsom en rätt-l; skaffens man i det borgerliga lifvet. ASA nm OMM Fr nm Revy af Tidningarne. Med anledning ef de sednaste tillsättninsarne inom konseljen innehåller Bore för i dag en artikel, hvari förekommer en särdeles träffande återblick på de förflutna årens politik och det successiva tillbakaskridandet från det liberala styrelseprogramm, som man tyckte sig varseblifva i början af den nuvarande regimen. Vi reproducera här det hufvudsakliga: ;Om man erinrar sig de förhoppningar, med hvilka, å den liberala sidan, regimen af den 3 Mars öppnades, och följer händelsernas utveckling under de sju och ett halft år, som derefter förflutit, så blir resultatet i sanning icke särdeles tillfredsställande. Då fanns, tilll: en början, ingen gren af styrelsen, hvars bri-!l ster man icke erkände och lofvade afhjelpa. A Regeringens sida togos initiativer i lagstiftning, undervisningsväsende, handelsoch hushällningsfrågor, beskattningsväsende, organisationsfrågor, ja i nästan allt. Vid befordringar lofvades sträng rättvisa; allt favoritskap skulle aflägsnas, toma titlar och värdigheter skulle icke vidare utdelas, hofetiketten inskränkas och konungahuset sjelft endast vara att anse såsom den mest vördade och älskade familjen i landet. Löftena åtföljdes äfven af några steg, som tycktes bevisa allvar och uppriktig häg att beträda en tidsenlig bana. En hvar minnes således huru, vid 1844 års riksdag, de konservative sammanrotade sig till en ganska bitter opposition emot den ministire roturier, som konungen valt och som öppet gäckades af hofvet och den högre aristokratien. Vi erinre oss från denna riksdag bröderna Palmstjerna såsom stående i spetsen för en slik opposition, och de icke ens hemlighållna konterenser, som med missnöjda aristokrater höllos hos Sveriges här vistande sändebud vid kejserliga ryska hofvet, och som äfven för honom hade till följd en of-! fentlig disgrace, ett återkallande från hans ministerpost, en frivillig exil samt afsägelsel af nästan alla förut erhällna utmärkelser. Vil minnas vidare adelns famösa, snart sagdt hotande, protest vid samma riksdag mot denj: lika arfsrätten, och hur tacksamt det allmännal: tänkesättet upptog den kungliga sanktionen af denna lag. Men ifrån och med sprängningen af friherre Nordenfalks minister i Mars 1846 och hr grefve Arvid Posses inträde i styrelsen! började vändningarne åt höger eller egentli-l gen åt hofvets sida allt mer och mer direkt. Representationskommitteen var det första svåra profvet; man vet, huru kinkigt det blef att! genomgå detta; att förlika de många olikartade elementerna inom kommittgen; att hålla! med det liberala partiet, utan att stöta det! konservativa; att finna en så smidig mellanlänk mellan båda, som chefen för kronprinsens stab, sedermera landtmarskalken grefve Henning Hamilton; att slutligen i sista stunden hindra all möjlighet af en sammanjemkning: utaf åsigterna, för att bryta sönder alltsammans!! Emedlertid kan man väl säga, att den snöpliga behandling, representationsfrågan på detta sätt rönte, var spiken i den likkista, som inneslöt de liberales förhoppningar. Också! blef det vid 1847 ärs riksdag icke längre fråga om annat än att försona sig med sma förra motståndare cch lägga grunden till en brygga för öfvergången. Numera statsrådet frih. C. O. Palmstjerna valdes redan då till underhandlare. Väl kunde han icke genast ställas i spetsen för riksdagen; men utskottstillsättningarne på riddarbuset dirigerades likväl, å hofvets vägnar, hufvudsakligen af bemälde friherre, ehuru han icke sjelf tog plats i något utskott, utan till och med placerade en af det liberala partiet till ordförande i Statsutskottet; förbehållande sig att maniera elektorerne och att hålla trådarne bakom scenen. De stora europeiska! rörelserna 1848 gjorde väl för kort tid ent breche i friherrns beräkningar. En och an-! nan började då ånyo hoppas på ett liberalt system. Konungen gaf en högtidlig pledge om en representationsförändring. bygd på den samfälda valprincipen — och slutligen fick man, såsom program, en splitter ny minister, som skyndade att framlägga en Kongl. proposition i en sådan riktning. De nya ministrarne ingåfvo dock föga förtroende. Man fann deribland snart sagdt ingen politisk person och få kapaciteter. Grefve G. A. Sparre, som kallades från landtmarskalksstolen till första ministertaburetten, var väl en hederlig man och en rättskaffens domare, men saknade helt och hållet politiska egenskaper och var genom födsel, uppfostran och vanor uteslutande tillgifven de aristokratiska samhällsåsigterna; således vill man med visshet veta, att det endast var ett lojalt devouement som förmådde hr grefven att underteckna den kongl. skrifvelse, som förmodligen ansågs vara be-; höfhg för att ögonblickligen afleda den fruktade stormen, hvars förebud den politiska förskräckelsen trodde sig varsna uti de lumpna gatu-uppträdena här i hufvudstaden den 18 och 19 Mars. När nu denna proposition var väl undangjord och beredd hvilande till be-! grafningsdagen, blef det också slut med de liberala kraftyttringarne, och det konservativa partiet återtog snart både sitt inflytande och sin säkerhet. Man blygdes icke att öppet! håna dem som vågade tro på uppriktigheten! af regeringens förslag om ståndsförfattningens! upplösning; man var så säker på sin sak, att Konungens egen omgifning öppet predikade Hans Maj:ts likgiltighet för förslagets framgång. Också anade man dess öde redan innan riksdagens början — och man kunde ickei mer tvifla — då general-tull-direktören friherrel Gyllenkaal åt sin kusin, presidenten i Gotha kofa mm AP RA mm — MOtttHt1ttsc:c—ococttzOA ;N5—HÄHH H H 2i.mN5HxWxHON64