Aftonbladet – 25 oktober 1851, sida 2

ör ett vanligt bedömande är sådant visserligen icke vehöfligt. Vi kunne säledes gerna förklara, att om or Hedlund med den om sättet att redigera Posttidingen begagnade frägan: när skall den enda ofti;ciella tidning landet äger, lära sig takt och vett, ;rättskaffenhet och urskillning, — skulle haft för afigt att skymfa hr Hellberg till heder och ära, d. v. . att tillvita bonom en i borgerligt hänseende ärelös ler eljest förklenlig och straffbar handling, eller om någon utan uppenbar förvrängning skulle kunna så fatta syftningen af ofvannämnda fräga, så skulle vi ingalunda godkänna ett sädant uttryck; ikasom vi, utan att hafva hört hr Hedlund, tro oss vara fullt förvissade, att sådant icke heller varit hans mening. Deremot hysa vi den tankan, att en skriftställare i sitt offentliga framställningssätt kan vid mänga tillfällen fela mot rättskaffenheten utan att derföre vara till sitt borgerliga namn och rykte brännmärkt; ty all ensidighet, all sädan partikhet, som t. ex. envist qvarhäller ett pästäende oaktadt talrika facta vittna för en motsatt äsigt, kan väl icke egentligen kallas rättskaffens. I detta afseende anmoda vi hr Hellberg sjelf, med all aktning för hans personlighet i öfrigt, att besinna, om ej Posttidningen har ett och annat på sitt samvete, t. ex. i dess ihärdiga bemödanden att taga parti mot ungrarne, och att framställa de Gladstonska brefven om Neapel säsom en väfnad af öfverdrifter och dikter, under det P. T. i detta afseende satt eller latsat sätta full tillit till nägra namnlösa vederläzgningsförsök; i de falska och till en del ända till löjlighet öfverdrifna fabler som en tid i formen af korrespondensartiklar meddelats om tillständet i Paris särdeles under äret 1848; i Posttidningens insinuationer till hr Hjertas defavör, efter den Almqvistska katastrofen, och fortfarandet med dessa försök äfven sedan det blifvit upplyst att Almqvist icke haft någon ledande befattning med A. B:s politiska afdelning, 0. s. v. I afseende på allt detta och mycket annat behöfve vi ej nu upprepa, det vi verkligen hysa den tanken, att Posttidningens redigerande och dess sätt att polemisera icke förekommit oss rätt beskaffadt eller sådant man hade skäl att vänta och att hr Hellberg, för så vidt han deltagit häruti, säledes ej handlat rättskaffens. Detta omdöme är också ingenting nytt, emedan det blifvit sagdt mänga gänger förr, utan att derföre vilja förminska hr Hellbergs rättighet att anses säsom en rättaffens man i det borgerliga lifvet.