Aftonbladet – 24 oktober 1851, sida 2

lstånd, såsom det nödvändiga vilkoret för öjligheten af en kristligt sedlig och intellekell förkofran; så kan dess lösning försökas in tvenne håll, utifrån eller inifrån, eller med dra ord, utur politisk eller sociell synpunkt. en politiska methoden, om detta uttryck låtes oss, har hittills hufvudsakligen visat o bestå i nedbrytandet af de skrankor och orttagandet af de hinder, som till vissa samillsklassers fördel i större eller mindre mån eslutit de öfriga från det civiliserade samillslifvets välgerningar. Atminstome har errenheten tills vidare gifvit vid handen, att ess bemödanden, då den, utträdamde ur sin pgativa verksamhet, försökt att regslementera ppifrån ned i det enskilda, ej upppnått sina sften: vi se ett exempel derpå i den i Frankke försökta arbetsorganisationen och dess lodiga katastrof genom midsommarhändelerna. I afseende härpå yttrar vär författare (Samhällsfr. id. 27), att närmaste orsaken till tidens allmänna amhällsoro icke egentligen är ett behof af friare amhällsinstitutioner, utan arbetarnes oehof af hjelp r tryckande armod, äfvensom förebyggandet af detta rmods fortfarande eller tillvext bland vära barn och fterkommande. Han tillägger, att detta säsom det ynes just materiella intresse förtjenar samhällets djua deltagande, ja mäste utgöra ett af hutfvudföremåen för alla samhällens omsorg, alldenstumd på frihet rän armodets ytterlighet beror möjlighetten af samällslifvets högsta syftemäl, eller medlemimarnes allnänna uppfostran till kristliga menniskor.., Han anser vidare orsakerna till pauperismen och rottslighetens tillväxt blott till en ringa del vara tt söka i felaktiga samhällsformer, men hufvudsakigen ligga i brist på sann kristlighet hos flertalet inom privata lifvet, samt att samhällsmaktens vidgöranden genom yttre lagar, ehuru vigtiga hjelpmedel, dock i och för sig äro vanmäktiga läkemedel mot sambällenas hufvudsjukdom, som består uti egoismens herravälde inom enskilda lifvet.s Så hjertligt vi och hvarje annan måste med förf. instämma i denna åsigt af det sedligt religiösa lifvets betydelse för samhället, måste vi dock väsentligt bestrida hans åsögt af formens tillfällighet. I det organiska liksom i det ethiska lifvet, är ju formen ingenting annat än det manifesterade innehållet. — Granen skiljer sig, i normen för sin vextlighet, ej af en nyck från björken; bådas inre sanning bjuder dem att vexa så som de vexa och icke annorledes. Så förhåller det sig ock med mensklighetens andliga vextlighet i statslifvet: den utvecklar sig i former, sådana som den gudomliga skaparviljan i sin vishet betingat dem; det ändliga ögat må finna de atomer af dessa former, som ligga inom dess synkrets, fula och orimliga, men för den oändliga visheten uppenbara de sig :i sin fulla harmoniska skönhet. Det är emellertid så litet vår önsskan att argumentera med förf. om uttryck, att vi, just i hans intresse, som ej är något annat än vårt eget, vilja anföra ett exempell ur lifvet. Vi talade ofvanföre om ett samhällle, hvars inre styrelseform redan länge varit dlen stränga centralisationens, och der man nu som bäst på rationell väg, eller utifrån, söker att reglementera den politiska friheten. Om vi nu vända vår uppmärksamhet på ett annat samhälle, som man är van att i alla afseenden betrakta såsom Frankrikes antipod, nemligen England, så finna vi att dess herrskande samhällsklassers bemödande i alla tider varit att så mycket som möjligt skydda dem en gång stadgade formen, och att blott för den yttersta inifrån trängande nödvändighet efter band tillåta dess utvidgande och förändring. Vi finna derföre här i det allmänna en mängd föråldrade, oskapliga och löjliga former, ståndsprivilegier och ständsfördomar ännu qvarstå bredvid en rik fond af sedlig friskhet, frihet loch framåtskridande i det enskilda lifvet. Härvid få vi ej förgäta två omstindigheter, först att friheten, åtminstone i sina aldra allImännaste grunddrag här var tidigt hemmastadd, samt att de maktegande klassernas verkliga humanitet till stor del försonade de brister i ett ordnadt rättstillstånd, som ännu Itill betydlig del qvarstä; sedan, att: vid sidan laf dess inre välstånd, gudsfruktani och sedlighet, stär ett af statsmaktens ciwiliserande slbemödanden hittills nästan alldele:s oberördt i proletariat, så i dess bottenlösa elände mäktigt, förvildadt och fasaväckande, att dess åsyn Ikan komma blodet att stelna af skräck i betraktarens ådror. Det anmärkningsvärda och lärorika är emellertid för våra dagar, att denna statkropp, så oformlig, så utan rationell enhet, så bäfvande för de vulkaniska krafter som arbeta i dess inre, dock hittills icke allenast hållit ihop under den allmänna upplösningen, utan ock genom sann humanitet hos regering och folk sett sin inre fred upprätthållen utan gatustrider och medborgarmassakrer, samt äfven för den närmaste tiden synes i lugn kunna lösa sina uppgifter och försona sina inre konfikter. Ett blott efterbildande af främmande former kan aldrig blifva reform, ännu mindre verklig och varaktig förbättring; men väl böra andras erfarenhet gifva behjertansvärda lärdomar. Om vi sålunda vid de exempel vi anfört finna, att den blott inifrån eller från det enskilda arbetande ombildningsen endast långsamt och ofullständigt kan genomföras, men också att den generaliserande och utifrån verkande ej är fullt mäktig att i det enskilda tillämpa sina grundsatser, och att abstraktionens despotism ofta ej är mindre fruktansvärd än individualitetens; så synes oss naturligt, att man, för att erhålla ett tillfredlsställande resultat, måste söka verka samtidigt på båda h vägarne. Om det tillåtes oss en bild i vår r författares stil, kunde vi säga, att för vexten glaf ett träd luften och solljuset, eller det allmänna, äro lika sannt nödvändiga som den individuella näring, hvilken genom rotlifvet n tillföres detsamma. Men äfven häri behöfva ltvi ej polemisera med förf. Han finner nemPoe RH (UV ER MM MV OMM 6 Kr HP MO MH OP Ol . Nr ee mer na He ES FE a