ske utan den våld dsamma och biodiga brytning, som hittills i åtföljt fribetens tillämpning i de flesta europeisiska samhällen. Förf. uppställer säscsom samhällets hufvudäliggande följande tvenne punktiter: 1) Att ät hvarje, äfven den ringaste, samhällsmedlem bibringa ändedamälsenlig andlig näring., 2) Att äfven ät hhvarenda samhällsmedlem ovilkorligen meddela så r mycket af verldens yttre och lekamliga fördelar, somm finnes oundgängligen nödvändigt, för att icke ett t yttre objelpligt förtryck skall qväfva eller förhindrira det kristliga lifvets fria utveckling hos någon, scsom vill blifva sann menniska. Samhället är ingen a abstraktion, utan inbegreppet af den konkreta mensisklighet, som utgör detsamma. Om vi derföre med fiförf. säga, att samhället är skyldigt sina medlemmar r rättigheten af fri utveckling till full mensklighet i krisistlig mening, så må man ej fordra af den allmänna sasamhällsmakten ett sädant skyddseller förmynderskap fiför den enskilde. Frän frivilligt, utan yttre lagtvånag, af kristlig sjelfdrift sammanräckta händer inom ettt upphöjdt privatlif, säger förf. (Samhällsf. sid. 29) skola de krafter framräckas, som skola kunna ästadkomma den grundliga förlossning ur elände, hvarefter menniskorna ropa, och den varaktiga upphöjelse, hvarefter slägtet mer eller mindrel: medvetet längtar. Det är på den ffria associationens väg, som förf. sträfvar till ddetta mål; det är också utan tvifvel den enda 1 riktiga utvägen. Associationens makt har i i sednare tiders historia blifvit tillräckligt ådagigalagd, och det är på dess berättigande, som 1 våra dagars politiska frihet ytterst stödjer sig. . Då, enligt förf:s; åsigt, den närvarande krisen utgått från proletariatet, eller åtminstone i detsamma funniit den häfstång, hvarmed samhällsbyggnadens grundvalar blifvit skakade, så är det också med fattigvården, som associationen måste börja sina arbeten. Till deras framgång fordras att intelligensens och kapitalernas krafter blifvit realiserade till sina verkliga värden. Detta kan endast ske genom tillämpning af ståndscirkulationens grundtanke; men derigenom är äfven så mycket mera vunnet, som de två stridande samhiliselementerna dymedlelst blifvit väsentligt förmedlade, genomträingda af och försonade med hvarandra; i sin ordning skall ståndscirkulationen i de fria asssociationerna finna en mäktig bundsförvandt. — Det ligger utom vårt ämne att undersöka de aaf förf. framställda vilkoren för denna ides tilläämpning. Om vi ej fullt dela hans sanguiniiska hopp att se hindrande fördomar snart bruutna, eller hans förtroende till de regulativer, som skola lätta dess införande, så äro vi dderemot djupt och innerligt öfvertygade om idddeens verkliga sanning. Vi antaga således med:d förf. utan förbehåll, att tillämpningen af delenna id samtidigt med bildandet af fria assssociationer för upplifvandet af det kristligt sedHliga lifvet och med detsamma till lyftandee af de lidande sambhällsklasserna ur deras närvarande sedlighetshämmande betryck utgör den inre sidan af det tidens problem, på hvars lösning en hvar, efter de anlag Försynen tilldelat honom, är kallad att arbeta. Vi hafva ofvanföre anfört förf:s åsigt af den kristliga kärlekens yttring i statslifvet, såsom ett verk, ej af stattsmakten, utan de enskilde. Ehuru vi måste annse den moderna fiantropiens bemödanden med rättvist erkännande, ej allenast af det äädla i afsigten, utan ock af det välsignelserika : i handlingarna, och i detta afseende ej kunna : förbise vigten af allmänna arbetsinrättningar, räddningshus och förbättrad fängelsevård; såå måste vi dock med förf.l; antaga, att dessa yrttringsformer för menniskokärleken, liksom i visst afseende den moderna strafflagskipningen, egentligen äro blott palliativer eller öfvergångsformer. Men vi gå ett steg längre än han, i det vi antaga, att det ej är den af kristlig fromhet och sjelfförsakelse, äfven under känslan af moralisk för-: bindelse, framräcktta nådegåfrvan, som häri görl: tillfyllest, den må 1 för öfrigt gifvas med största grad af urskiljn ning och varsamhet. Manl: må väl säga, att delet höfves den kristliga ödmjukheten att med d tacksamhet emottaga denl hand, som den likaza kristliga menniskokärleken utsträcker til! den lidande medbrodrens stöd och upprättelscse; men det ligger en ingenting mindre än kristlig orättvisa i det antagandet, att Skapparen skulle hafva ämnat någon menniska atit under normala omständigheter bero af allmosor. Om derföre välgörenheten skall blifva verkligt andligt och kroppsligt välgörande, måste den ställa sig i ett sådant ömsesidigt förhållande till sina föremål, att dessa få tillfälle att aktift ätergälda det mottagna och: sålunda upprätthållas vid friskt lefnadsmod ooch den värmande känslan af fullt menniskoväärde. England har utarmat sina medelmåttiga välmågor för att ståtligt öch skrytsamt gödada modlösheten och odugligheten. Ju mindire gagn dessa menniskokärlekens pensionärirer göra för sig och andra, desto mera blifva : de missbelåtna och pockande. Deremot lölärer oss den ci..nna erfarenheten, att vinsisten af menniskovänligt sinnelag kontrahenterr emellan alltid blir ömsesidig, att den induastrichef, som bäst behandlar sina arbetare, ktblir den vinnande genom arbetsproduktionen, , och att särskildt i landtbruket de underhaf.fvandes välstånd alltid iä godsegarens. Om cderföre filantropien vill göra sina bemödanden rätt fruktbärande, måste den ställa sig så, att den af sina handlingar äfven kan vänta en timlig nytta. Man må gerna anklaga oss för en egoistisk lefnadsåskädning: men vi äro försäkrade, att sjelfuppehållelsens drift ej utan en vis afsigt af Skaparen blifvit inplantad i menniskonaturen, och att den ömsesidiga nyttan är en af samhällets grundsanningar. För att icke uppehålla oss vid familjen, der det ömsesidiga beroendets nödvändighet närmast och tydligast uppenbarar sig, öfverga vi till kommunen, för att der bekräfta vår lakttagelse. Förestillom oss, att kommunen genom en vis och liberal lagstiftning har fria händer att ordna sina inre angelägenheter. Inom denna inskränktare krets kan den verkliga intelligensen lätt göra sig gällande. Den träder i förbindelse med kapitalernas materiella makt, och båda söka en tredje bundsförvandt i den friska, sedliga och fria arbetskraften. En hvar skall här destomer skynda att bringa sin gärdl af duglighet till det gemensamma bästa, ju lättare han finner, att det allmännas nytta bliir hans egen. Med ett vak