Aftonbladet – 22 oktober 1851, sida 2

men dock förändrade; förut föreföllo de mig som en ljus blå himmel, nu gnistrade de af strålar; det var en styr ka, en eld i dem, att jag icke mera drömde som for dom, icke smålog och lifvades som sedermera, uta! brann. Plötsligt tystnade de, jag tittade ut som van ligt, då jag hörde liksom om någonting fallit ne på ett tak i närheten; jag såg en person, lätt och snabl som en katt, kasta sig opp på det platta tak under mit fönster, der min fästman en gång hållit sin platta sere nad. I ett enda ögonblick varhan framme, det var Car Ekman, drypande af svett, och röd som morgonrodna den. Han fattade tag i takrännan, svingade sig upp me ett djerft kast och hoppade in genom mitt fönster. Ha strålade af fröjd. Ha, jag har funnit den hemlighetsfulle; den under bare hjertröfvaren är fångad ! Han skakade mina händer som en galning och hop pade fram och tillbaka i rummet. Om jag vetat det för ett par år sedan! Om ni gif vit mig blott er halfdragen ande, skulle jag skaffat fran den kanaljen, den hjertetjufven.n Nås, sade jag, sansa er!) Ja, men det är alltid bäst som Gud gör. Jag kal nu inse hela planen. Ni skulle pröfvas först, luttras så som guldet.n Nå, hvem är han? frågade jag, icke utan förfäran. ;Jag har honom med mig, skrek han, slog ut ar marna och öppnade sin famn; här är han, det är jag det är bara jag!n Gud!a utbrast jag och föll afdånad i hans famn. Sedan vi ändtligen sansat oss, berättade han om sit lifs enda hemlighet. Den gamla Ekman hade gjort sig samvete deröfver att han icke lät Maria följa sin böjelse för musiken, oci när han fann att sonen hade en ännu omotståndligar håg derför, lät han honom dagligen få i början en tim mas undervisning. Carl fick en skicklig lärare och han! med tiden till den konstfärdighet han innehade. Me nu passade det sig icke att musik fick höras eller öfva i bodkammaren, utan hade derföre alltid Carl, när hal