Aftonbladet – 22 oktober 1851, sida 2

olägenheter är så känd och insedd, att alla tänkande numera äro öfverens derom, att undvikandet af revolutioner just utgör ett af de vigtigaste skälen att ej uppskjuta med frediga reformer; men det är just här, som de liberala och de konservativa skilja sig, nemigen deruti, att de sednare mena, attinga retormer böra beviljas, utan man bör stå stilla på samma punkt, för att ej sedermera blifva vidare indragen. Det var denna sednare åsigt, som ästadkom 1848 års revolution i Frankrike, då Guizot och konung Ludvig Filip envist satte sig emot förslaget att bevilja valrätt åt de så kallade kapaciteterna, utan afseende på förmögenhet; och det finnes numera icke mer än en röst derom, ätminstone icke i Frankrike, att om regeringen år 1847 hade beviljat denna billiga valreform, så hade Orleanska dynastien ännu suttit der qvar på thronen. Man bör ock ihågkomma, att om sapaciteterna fått valrätt, så hade alla personer under denna kathegori för en lång tid kommit att tillhöra det konservativa partiet i afseende på vidare utsträckning af valrätten, och det politiska förståndet bland folket under tiden hunnit att utbildas lugnt och harnoniskt. Denna vigtiga politiska statsmaxim begripa Englands utmärktaste och mest inflytelserika män, och det är just detta som gör den engelska politiken så intressant i närvarande ögonblick. Sedan 13 år tillbaka företer det offentliga lifvet och parlamentshistorien i England en ständig serie af småningom fortgående reformer; och sedan en reform är gjord, hvila de makthafvande ändå icke på sina lagrar, utan arbeta ånyo rastlöst på vidare framsteg till folkets och det allmännas fördel: än med afskaffande af någon beskattning, än med de politiska rättigheternas successiva fastän försigtiga utvidgning. Någon förskräckelse för folkskrifters spridande genom kommissionärer hör man der icke af. Det varpå sådant sätt som England icke blott undgick all ofördelaktig känning af 1848 års händelser, utan tvertom hade fördel deraf (hvilket för öfrigt, såsom ofta varit åberopadt, äfven var händelsen med Belgien, Holland och Danmark). Det finnes väl deremot ingen med politiskt förstånd, som ej inser att om engelska regeringen hade stadnat i samma stela konservatism eller återgångspolitik som de flesta andra regeringar. så hade Storbritannien nu utan tvifvel företeti en gränslös förvirring. Vi anse derföre att Morgonbladet handlat oklokt, om det också varit i sin roll, då det gjort sig det öfverflödiga besväret att skrämma för revolutionen utan att bifoga den af oss här ofvan tillagda anmärkningen att reformer i folkets intresse och litet mera förtroende hos regeringarna till folket sjelf utgöra de verksammaste medlen emot revolutionerna. Vi hemta serskild anledning till denna påminnelse af den tillämpning på Sverge, hvarmed Morgonbladsartikeln slutas. Morgonbladet håller nemligen här ett litet loftal öfver Sverges !lycka, jemförd med andra staters, och menar, att Sverige är lyckligare än det sjelf vet,, samt beskrifver derpå, hvad som ock till en viss grad är sanning, huru enhvar här är säker till lif och egendom, (minus hvad som stjäles), att inga spioner lyssna till vårt tal för att bringa oss i fängelse och olycka, vinga kommissarier intränga i husen för att sborttaga våra vapen, utan bonden bär sin slodbössa lika oqvald som jägaren sitt gevär; pinga politiska fångar försmäkta i våra fängelser, o. s. v. Allt detta är ganska bra, man bör ej neka det, Men medaljen har äfven en frånsida, om man tager i betraktande tabellkommissionens statistiska berättelser och deraf finner huru antalet af de fattiga beständigt ökas, icke blott i positift nummertal, hvilket till en viss grad kunde vara förklarligt genom befolkningens tillökning, utan i en öfvervägande och tilltagande proportion emot de bergades antal, hvilket åter, när det inträffar oaktadt en bestämd tillvext af den materiella förmögenhetens belopp i det hela. ovilkorligt antyder på fel och brister i laga och statsinrättningar, hvilka brister ovilkorligen synas påkalla de maktegandes uppmärksamhet och visa dem nödvändigheten at bandla efter Englands, Belgiens och Danmarks exempel, men icke efter Preussens och Österrikes; det vill söga att ej betrakta demokratien såsom sin afsvurna fiende, utan tvärtom på ett förständigt sätt gå densamma till mötes: att ej tillsluta sina öron för de fordringar som från folkets sida göras på sådana reformer : representation, lagskipning, försvarsverk, statsutgifter, m. m. som kunna tillfredsställa allmänna tänkesättet. Den tredje Morgonbladsförskräckelsen framträder i några reflexioner öfver dens. k. Kossuthfesten, deri Morgonbladet yttrar sig e känna om det var Kossuths misstag, att proklamera republiken, som man firar i det monarkiska Sverige, eller hans bedrift att uppvigla bondeståndet,. För öfrigt uttrycker sig Morgonbladet om Arbetareföreningens sätt at fira Kossuthfesten serdeles urbant, att det smakar för mycket af Viehzucht!s —— — Uti Posttidningen för i går afton läses ett så kalladt Sändebref till hr L. J. Hjerta, hvilket är så originelt, att vi anse oss böra intaga det in extenso: