Aftonbladet – 21 oktober 1851, sida 2

t — Ofvanstående reflexioner hafva föranledts af de motsatta meningar, som så ofta, och äfven f med afseende på hr Della Santas nyligen gifna soir, yttras angående den lättare moderna musiken: ett parti fördömer den pele-möle så;!som oduglig och ej förtjenande namnet mu3 sik, under det att det andra förklarar den för uydet enda njutbara musikslag, och betraktar :falla konstens djupsinnigare produkter såsom tärdt pedanteri. Vi anse det sanna, här såsom vanligt, ligga i midten. För den tinkande Jmenniskan i allmänhet är all musik en emanation af verldsanden, helig i hvarje uppenI barelseform, hvari någon gnista, om än så cinga, vittnar om dess ursprung; för estetikern serskildt framställer sig deremot frågan, huruvida den efemeriska musiken eger nog lvärde såsom konstverk, för att annorlunda än .3anska sparsamt böra erhålla plats vid offentliga artistiska produktioner, och ej fastmer, såsom en beståndsdel af den eleganta verldens förlustelser, hufvudsakligen inskränkas till salongerna? Denna fråga anse vi förtjena ett ja, och kunna derföre icke heller fulltgilla programmet till hr Della Santas soirå, som nästan utesluJtande upptog nummer af nämnde art: icke, Isom vore denna musik, i det hela tagen, af lålig eller förkastlig beskaffenhet, såsom vi Jaf en och annan hört yttras, men emedan den. helst i denna mängd, här icke var på sin plats. hållas, Den elegans, som rådde i hela arsangementet, exekutionens glans, nyhetens behag hos flera bland de valda numren förfelade mellertid ej sin verkan: huset var fullt, publiken animerad. Om soirggifvarens talent är ofta och mycket nog taladt, för att den här skulle erfordra något utförligare omordande. perliga stämma och den säkerhet, hvarmed ban använder och beherrskar den, hafva ej mindre bidragit till hans popularitet, än energien och den lifliga koloriten i hans föredrag, och måhända kan, bland de italienska sånJen moderna italienska sången. Man har stunlom anmärkt något maniereradt i hr D. S:s föredrag, och detta ej utan skäl; emellertid dör besinnas, att en del af de kompositioner han plägar utföra, är af en egen beskaffenhet, som fordrar en viss öfverdrift i uttrycket, för att höja det matta, dölja det torftiga; och ett föredragssätt, som, användt på klassisk musik, skulle vara sannt, blir osannt, då det tillämpas på modern italiensk, och tvertom; detta förklarar ock, hvarföre sångare ur den klassiska skolan sällan lyckas gifva lif och färg åt sitt föredrag af italienska partier, och vice versa. Konsten är att chargera på rätta stället, på rätta sättet, och detta är italienarnes hemlighet. Hvad hr Dela Santa beträffar, visar sig hans sångmaner dessutom mindre egentligt i konsertsalen än på scenen, der len skarpa koloriten i hans uttryck motiveras och mildras genom aktionens, mimikens dagrar och skuggor. Att hr D. S. för öfrigt förstår att modifiera sitt uttryck efter musikens beskaffenhet, visade den herrliga terzetten ur Mehuls Joseph — aftonens enda klassiska nummer — hvari hans föredrag, utan någon öfverdrift, utmärkte sig genom all den värma och kraft, som partiet erfordrar. M:ll Michal och hr Strandberg utförde sina partier likaledes med mycken känsla och sanning, och derjemte gick terzetten med ganska god ensemble. För kontrastens skul! med det bästa numret öfvergå vi genast till det sämsta — duon ur Verdis Luisa Miller, som mera tycks vara en produkt af handen än af anden, men sjöngs på ett ganska artistiskt sätt af signora Normani och soiregifvaren. — Baritonarian ur hr Foronis nya opera I Gladiatori tillkännagifver en energisk anda, men derjemte ock så bestämda sceniska relationer samt instrumentala anläggningar, dem pianot endast svagt kunde antyda, att vi ej kunna yttra oss närmare om kompositionens beskaffenhet. Öfverhufvud äro bedömelsegrunderna för italiensk operamusik, hörd i konsertsalen och från scenen, väsendtligen olika. Hr D. S. gaf numret med ett effektfullt föredrag, samt äfvenså m:ll Michal, som innehade ett uti arian inflätadt sopranparti. Ännu ett solonummer gafs af soirgifvaren, nemligen ett par romanser af Mariani och Donizetti, utförda med ett lefvande och varmt, men för konsertsalen nog starkt nyanseradt föredrag, — Af signora Normani hörde man en bravuraria ur Rossinis Semiramide, hvari denna sångerskas förträffliga röst och metod gjorde sig ganska fördelaktigt gällande — samt af hrr Strandberg och Della Santa den bekanta duon ur Belisario, som likaledes gafs ganska väl; serskildt bör nämnas, att hr Strandberg denna afton var vid serdeles god röst. — Hr Giinther sjöng med sitt, såsom vanligt, ädla och känslofulla uttryck en romans med obligat violoncell (hr Arnold), af Donizetti, och hr Walin 2:ne sånger vid piano, af Kicken och Mendelssohn, med ett mera ärligt än poetiskt föredrag. Siutligen hörde man den effektfulla sextetten ur Lucia, utförd med ensemble och god nyansering. Ett litet antal soloinstrumentalier förekom äfven, nemligen 2:ne smärre salongspjeser för piano, af hr Hasert utförda med mycken färdighet och elegans; vidare violinvariationer af Artöt, i hvilka hr dAuberts briljanta och nitida spel gjorde mycken effekt, samt en violoncellpjes af Servais, som gaf hr Arnold tillfälle att genom sitt storartade, solida spel vinna ett allmänt och ganska lifligt bifall. I förbigående bör dock nämnas, att soiregifvaren lärer ämnat upptaga en klassisk instrumental-ensemble, men hvilken ej kunnat er-. Hans yp-J: zare, som besökt Sverige, Della Santa betrak-. tas såsom den mest genuine representant för d j— he för för förr fär förr fär förr Oo fi 1 (S 1 So re Nb nm HN mLec ort Soiren bivistades af H. M. Enkedrottnina