Aftonbladet – 21 oktober 1851, sida 2

Isoni helt förtroligt kysste henne, först på handen oc sedan på kinden. Se så, nu är jag gud ske lof hemmastadd, barn huset, så är min vana; tycker ni att jag bir tråkig oc närgången, så kör ut mig, jag kommer nog igen i mor gon ändå. Fan så vacker våning, farbror Alm har, sa len är litet trång likväl. Men se der är en fil af vackr rum !b Han gick förut, och de andra följde honom, ini för maket. Nå för tusan, ett fortepiano! det var gudomligt; lill Clara är musikalisk, här skall spelas duetter af sjelfv tusan. Jag spelar både fortepiano och violin.n Ack! min Gud, om det vore han? Lisette gissad kanske rätt. Och Jonsoni kastade sig i vårdslös ställning ned vi pianot, lät fingrarna löpa öfver tangenterna, med en för vånande färdighet, och framkallade en storm af toner. Claras hjerta började klappa, hon hörde att hon had en öfvad musikus för sig. Han öfvergick plötsligt från sin bullrande introduce tion, och stämde opp med smäktande röst och gråtmil ton, men med gäckeri i blicken, den vackra visan: Lilla Clara förebrä ej mig, Att jag är så barnslig, Illa Clara, Ar jag barn, då liknar jag ju dig. Bör jag blygas dä att barnslig vara? Men han fortsatte icke hela stycken, utan gjorde e musikalisk volt och hoppade djerft in på ett helt anna thema, sjöng en vers och började något nytt igen, ocI fortsatte sålunda en god stund. Han flög som en fjäri från den ena tonblomman till den andra, skämtade ocIl log vid det allvarsamma och sjöng det komiska högtidligt Det är icke han! suckade Clara; han der uppe va icke så lättsinnig. Både pappa och mamma voro alldeles förtjusta, mid dagen var förträfflig, Jonsoni fortfor att skämta och lek: hela tiden, fattade tycke för den vackra Clara och beslö att eröfra henne. Man drack hans skål och han inbjöds att för alltid vara välkommen när som helst. Straxt på maten, i föräldrarnes närvaro, fattade har