Du har nu mera din fria vilja, jag ämnar hädanefter aldrig söka öfvertala dig. Mitt ärende var annars att berätta dig att vi få fremmande till middagen. Hvem då, pappa? Jo, det är ingen annan, än den nya kryddkramhandlaren Jonsoni här i trakten, som slagit upp en så elegant bod. Jag har gjort hans bekantskap hos hofrättsrådet, som är exsecutor i gamla Ekmans bo, och Jonsoni är universalarfvingen. Hur vi kommo att tala, så upptäckte vi att vi hade en aflägsen slägtskap med hvarandra. Min hustru, din mamma, är syssling med hans mor. Det är således föga slägt, men i alla fall är han en rask och treflig karl, som förstår att lefva. Han har sett mig på en middag, som du kanske minns, och jag ämnar se honom i dag hos mig. Jag hade hellre velat se honom på en större middag, men han öfvertalade mig att låta honom få vara en famille med oss först, för att göra sitt inträde som slägting, och han kan ha rätt deruti. Men akta dig att icke bli kär i honom, ty han är den älskvärdaste unga man jag har sett. Clara smålog med ett sorgligt uttryck. Pappa lemnade henne högst belåten med sig sjelf. Det var han sjeif som uträknat slägtskapen, och bjudit Jonsoni på en hvardagsmiddag; han hade beslutat att skaffa den nye arfvingen till sin måg, men att gå till väga försigtigare med sin dotter. Strålande af glädje och sjelfbelåtenhet, utstyrd på högsta modet, fint behandskad och doftande af vällukt, presenterade sig Jonsoni till middagen. Han kysste mamma på handen, kallade henne tant i ögonblicket, men bad henne om ursäkt derför, och föreslog leende att få säga kusin, emedan tauten såg för ung ut. Derefter vände han sig till Clara, med en förtrolighet, som om han varit bekant i många år och sade: Vi ska snart bli goda vänner, mamsell Clara, eller, jag begagnar mig genast af min rätt:ghet som slägting, jag får ju iof att säga du? Jag lofvar dig på min ära, att du icke ska!l behöfva blygas för din nya broder.n Pappa skrattade högt, mamma smålog och Clara slog ned ögonen, och man kunde icke hindra att herr Joa