Aftonbladet – 21 oktober 1851, sida 2

Hr IL. Della Santas soire. En bland tonkonstens mest märkvärdig: och karakteristiska egenskaper är den obe gränsade mångfalden uti dess former, de oändliga vexlingsförmågan i lynne, i uttryck Den uppfyller alla rymder i fantasiens luftig: verld, genomlöper alla grader på känslan skala, och har derföre ock en vän i hvarj menniskohjerta. Än framskrider den på tor dönsmoln och förkrossar själen med doms: basunens klang, än lifvar den barnens dansa och lekar, än smälter den sinnen, som för de sköna i alla andra former längesedan upphör att vara tillgängliga. För tänkaren äro då himmelska tonerna i Mozarts Requiem, hvilk: uti dömen upplösa i andakt det bildade sinnet, ej heligare, än den utnötta vals, son utanför samlar så många leende ansigten kring positivet: ty äfven den är ett ord — om oci en ringa partikel — ur det magiska språk som ingen förstår, men alla känna: äfven der är musik, och leder tanken till begrundand af den oändliga rikedom, hvilken för bildnin. gens högste, såväl som för dess ringaste ha en gåfva, som skall glädja och upplyfta ho. nom. Denna flyktigare art af musik anslår de mindre konstbildade sinnet ej blott utanfö praktsalarne, utan ock inom desamma, mer måste ock vexla yta, likasom dess publik. Tonerna blifva nu ej mera sköna, men mera eleganta, ej mera rika, men mera glänsande, ej mera friska, men mera parfymerade — och likväl, äfven detta är musik, äfven under denna glatta, polerade yta glimmar den elektriska gnista, som skall finna sinnen att tända. Denna noderna, fashionabla musik lefver visserligen lott för dagen, men har under sin korta tillvaro dock sin plats att fylla — förutsatt att len ej endast är handens verk: den blotta nekaniska färdighetens produkter tillhöra ej nusikens område; de hafva lånat dess former, :mn ej dess anda. RUS TNLINISALMTÄTESLTASE TIN PIARERTETNE ATTAN RA