Aftonbladet – 8 oktober 1851, sida 2

Henrik. Fruntimren ha så kort minne, min fru . .. Men, jag bör skynda med min berättelse, hvilken redan torde hafva räckt alltför länge. Efter att hafva, såsom jag redan nämnt, under flera års tid underhållit en oafbruten brefvexling med markisen, upphörde Henrik på en gång att från honom erhålla några underrättelser. Grefven visste att hans välgörare hade för någon tid sedan med sin dotter återvändt till Frankrike, och denna tystnad, hvars orsak han ej kunde förklara, uppfyllde honom med de allrasorgligaste tankar. Men som han nu fann sin förmögenhet tillräckligt stor för den plan han inom sig uppgjort och icke längre var mäktig att nedtysta den inom honom vaknande oron, beslöt Henrik att återvända till sitt fädernesland. Grosshandlaren, hans beskyddare, var död; således var det ingenting som qvarhöll honom i Amerika. Han lemnade denna verldsdel, som för honom hade varit det förlofyade landet, men gjorde dock ett tyst löfte att dit återvända, i fall hans käraste önskan ej ginge i fullbordan. Vid återkomsten till Frankrike erfor grefven all den sällhet, som hvarje landsflyktig erfar, då han ånyo beträder sin fosterjord. Hans första omsorg blef nu att uppsöka markisen och hans dotter... (Här stannar grefyen plötsligen, emedan andedrägten fattas honom.) Bertha (med rörelse) Nå väl, min herre?... Henrik (sorgset) Han fann dem, min fru. Markisen, den gamle fosterfadren, nu böjd under årens tyngd, öppnade för honom sina armar — hans vänskap hade ej kallnat. Men — Bertha, den lilla vackra Bertha, som nu hade blifvit en fullvuxen skönhet, kände icke mer igen honom. Hon letade i sitt mmne efter namnet på den främmande; — slutligen fann hon detta namn, — men — det var också allt. Beriha. Efter så många år är det icke underligt om ett barn... Henrik. Ni har rätt; det var en dårskap att hoppas något mera. Men för honom, till hvilken hvarje dag, hvarje timma af hans lif hade återfört bilden af detta älskade barn, för honom, som i tankarne hade sett henne växa,