Aftonbladet – 6 oktober 1851, sida 3

Således, ehuru han ömt älskade sitt barn, förgick en lång tid, innan han kunde fördraga dess äsyn, emedan den hos honom återkallade de mest sönderslitande minnen. Af denna sinnesstämning hos fadren härrörde det att den lilla nästan alltid tog sin tillflygt i famnen af den vän, som alltid var öm och god emot henne. Henrik, som smålog så snart hon visade sig, han, som vaggade henne och för henne sjöng en mängd franska visor, hån; som deltog i hennes lekar och nöjen, blef uteslutande hennes gunstling. Våra emigrafiters lägenhet var långt ifrån lycklig. Markisens förmögenhet, ganska måttlig före revolutionen, häde blifvit ännu mera inskränkt efter landsflykten, och den vackra qvarnen vid Puisay malde för alla andra; utom dess fordne egare. Man måste således lefva på det mest sparsamma sätt, och det enkla hus i närheten af London, som det lilla bushållet innehade, var ytterst tarfligt möbleradt. Den unge grefve V... var nästan den ende åt hvars omvårdnad man anförtrodde den lilla . ... Hvad skola vi kalla henne, min fru? Bertha (brydd). Men, min herre... Henrik, Ni har tillåtit mig att gifva namnet Henrik åt min hjelte; gif mig således ert eget namn åt min hjeltinna. Detiskall bringa åt min historia . . . Samtycker ni dertill? Bertha. Hvarför icke, min herre, om detta namn behagar er mer än-ett annat. Henrik. Ni vet att behaga mig mer än alla andra. Dock — jag återtar min berättelse: Som jag redan sagt, så hade Henrik blifvit den lilla Berthas barnpiga och; guvernanti. Om morgonen, då den gamla engelska pigan, den enda som fanns -i huset, hade tagit up den lilla flickan och klädt på henne, var de Henrik som kammade hennes vackra; ljusa