Aftonbladet – 4 oktober 1851, sida 2

menniska bekymrat sig om mitt hjerta? Har man icke plågat, förkrossat det, utan att fråga hvad det tålde? ... Detta hjerta, som Alfred egde helt och hållet, det har man bedt mig återtaga, för att gifva det åt er... Den som jag älskade, som jag alltid skall älska, borde ju, för att icke förakta mig, veta att lydnaden, att styrkan allena förmått göra mig till menederska. Henrik (vårdslöst). Tror ni då att er herr kusin fäster så mycket värde på allt det der? Bertha (lifligt). Han?... Han?... Gud gifve blott att han icke tar lifvet af sig! Henrik. Åh, lugna er; mån lemnar ej lifvet så lätt. Dessutom eger herr Alfred allt hvad som behöfves för att trösta sig: ett vackert utseende, fem ridhästar, en loge för året och — hvad som ännu är mer — nära hundra tusen francs i skulder. Med alla dessa fördelar drar man nog i betänkande att skjuta sig för pannan. Bertha. Tyst med den saken, herr grefve. Detta är ett ämne, hvari ni ej kan vara annat än partisk. Henrik. Jag har upptagit detta samtalsämne, som jag skulle ha gjort med hvarje annat, endast för att döda tiden. Jag lyder er således och — tiger. Bertha. Hvad är klockan? Henrik. Half ett. i Bertha. Jag tycker att det är ett helt sekel som jag varit instängd här. .-Ännu fem odrägliga timmars. väntan! -.-Jag hoppas åtminstone, herr grefve, att då denna tid är förliden, ni låter mig återvända till Paris, till min far. Henrik. Derpå har ni mitt hedersord. Om ni i afton tänker lika som i morse, åter står af den kedja, som sedan några timmar förenar oss; ingenting annat än mitt namn; hvilket hvarje qvinna borde vara stolt öfver