Aftonbladet – 2 oktober 1851, sida 2

seln var slut, men jag glömmer den aldrig, hur ringens klara guld slöts kring mitt finger, der den trofast sitter som kärleken i hbjertat och hoppet på min Svantes fria panna. Ack, jag gråter ännu när jag tänker derpå, gråter af glädje. För oss qvinnor, hvilkas stilla lif ej kan förete så många vexlingar som mannens, saknas dock ej märkvärdiga dagar, fast de icke äro många; två äro detisynnerhet: den första nattvardsgången och bröllopsdagen, de stora vändpunkterna i qvinnans lugna lif, dem hon upptecknar i sin bibel och sitt hjerta, den religiösa kärlekens heliga minnen! Bröllopet varade i dagar tre och du kan föreställa dig, värdaste onkel, hur många gånger man under tiden dansade bruden trött, hur flickorna äflades att få sig en sväng med den unge vackre brudgummen, oeh hur vi begge gerna ville göra alla till viljes, så länge strängar och kenfonium fanns qvar för spelmännen. Men onkel hade med skäl förvånats om han sett den aptit hvarmed gästerna prisade gillet. Det hembryggda ölet, det skummande vinet i sina välkommor, och siltverbägare, den gullgula äggosten, brynosten, sötosten och alla slags ostar, den för rara skinkan och ståtliga steken och tortor och kakor, skall jag nämna hur allt försvann af faten, Elisabet är mitt vittne! ... Hur angenämt öfverraskades vi ej sjelfva bröllopsdagen af ett par oväntade gäster. Amiralen Hans Wachtmeister och herr Johan Gyllenstjerna, som voro i trakten, hedrade oss med ett besök, och lemnade å kung Carls vägnar till Svante hans utnämning till kapten. Vet onkel, jag blef så glad öfver Svantes lycka, som om jag hittat en fyrväppling,, fast det nog är barnsligt, men onkel har ju sjelf en gång sagt att fyrväpplingen har lycka med sig — och jag hittade verkligen en sådan när jag var fästmö, som jag ännu troget bevarar. Hans Wachtmeister sade till min far, att ham hade en kedja med sig med kungens bild