Aftonbladet – 1 oktober 1851, sida 2

draga: en åtgärd hvars behöflighet fattigstyrelserna i länet nästan enhälligt uttalat: företeddes en del af konungens befallningshafs vande föranstaltade upplysningar från länets socknenämnder, afgifne såsom svar på uti tryckte formulärer framställde frågor. Dessa uppgifter, upptagande fattigvården från och med 1847 till och med 1859, hade öfverlemnats till hushållningssällskapets förvaltningsutskott, hvars sekreterare deraf sammandragit en statistisk tabell, rörande länets fattigväsende år 1830. Deraf befinnes följande: Antalet at fattighjon utgör 3271, hvaraf 783 barn under 13 är, och dä befolkningen är 102,634 personer, är alltså hvar 31:ste innevänare i Hallands län — fattighjon. (Från Söndrums, Wapnö och Dagsås socknar fattas uppgifter så att säledes fattigantalet är nägot större än det uppgifna.) I och för de fattiges underhäll är 1850 hafva socknarne utbetalt 60,944 rdr 42 sk. rgs; varande detta lika med !, af länets hela skattebidrag, som till ränteriet levereras. Största antalet fattighjon, i förhållande till folkmängden, har Weinge socken der hvarje 16:de, Gunnarps och Ljungby der hvarje 17:de, Warbergoch Alfshögs der hvarje 18:de person är fattighjon. Största fattigskatten, per förmedladt mantal, har Träslöfs socken med 44 rdr, Hvalinge med 37 rdr och Morups med 34 rår. De största fattigbidragen, per stad eller socken, lemnar Halmstad med 3651 rdr, Warberg med 3412 rdr 27 sk., Fjäräs socken med 2908 rdr, Onsala 2400 rdr, Morups 2397 rdr och Träslöts 2225 rdr. Minsta antalet fattighjon har Gödestad med 1, samt Tjärby, Steninge, Askome och Idala, hvardera med 7 personer. Omkring 120 barn under 13 år finnas hvars föräldrar icke kunnat förmås bidraga till deras underhåll, utan kastat hela tyngden på socknarne. Antalet af dylika barn hade visat sig vida större; om alla le socknenämnder, hvilka erkänt att ett likartadt förnällande äfven inom deras kommuner egt rum, hade ill siffran uppgifvit detsamma. De hufvudsakligaste anmärkningarne vid 1847 ärs attigförordning hafva blifvit gjorde mot 7 1 och 3 mom., 8 2 mom., samt 14 4 1 och 2 mom:., vilka vid tillämpningen visat sig icke tillfyllestgöande och föranledt många olägenheter. Då flere sockaenämnder icke till siffran kunnat ippgifva de fattiges antal och underhällskostnaden ör 1847, eller innan nya fattiglagen trädde i verktällighet, har jemmförelsen mellan fattigvården, före ch efter nämnde tid, icke med full statistisk säkerwet kunnat uppställas. Men dä man antager de öfige socknenämndernas uppgifter såsom norm för hela änet, visar sig följande förhällande: Från 1847—1850 har fattigantalet inom länet tillext säsom 100 till 164 och fattigunderstödet såsom 00 till 255! Det synes som kunde det blifva af stor nytta m alla länsstyrelser vidtoge detta sätt att ankaffa något när sannolika uppgifter om förållandet med fattigpersonalen.. Regeringen inge derigenom skåda huru det i verkligheen förhåller sig med tillståndet i landet, och kulle begripa, att der ännu ett så stort anal fattige måste underhållas af de närande lasserna, utom hela statsunderhållet, detta ednare måste ställas på en mera sparsam fot. Denna del af landets statistik synes äfven öra blifva föremål för tabellkommissionens erksamhet och borde vid uppgifterna speielt upptagas antalet af barn under 16 år: aderoch moderlöse, eller öfvergifne af förälrar; på det att alla kunde öfvertygas om beofvet af att inrätta offentliga uppfostringsantalter för dessa. för Sn