Aftonbladet – 1 oktober 1851, sida 2

här en sergeant på post, som skall hjelpa er på flykten. Men skynda er genast till danska hären; då är ni räddad, i fall flykten härifrån eljest lyckas, som jag vill hoppas för Elisabeths skull, slutade den hemlighetsfulle mannen. Svante Hjelm, är det du som talar? stammade öfversten med matt röst, när han i mörkret började urskilja den fremmandes anletsdrag, som dock väl doldes af den vida, uppslagna kappkragen; Svante Hjelm! ...v Tst! hviskade löjtnanten; tst! Ni får af sergeanten en svensk uniform; den tar ni på er och en häst står tillreds utanför fästningen; i sadeln ligger något penningar... Men rid genom natt och dag till edra danska vänner, annars så... Farväll, slutade Svante Hjelm och lemnade öfversten, hvilken blifvit lika gladt förvånad som häpen öfver hvad han hört. Han hade icke för en stund sedan trott på en så lycklig vändning i sitt öde. Andra dagen om morgonen, när man kom för att utföra delinqventen till döden, fanns ingen menniska i rummet. Sergeanten hade lyckats rädda fången, och sergeanten var ingen annan än Åke. Man sköt larmskott och trummade efter flyktingen, man utsände ryttare i alla riktningar för att taga honom död eller lefvande; men han hade fått för långt försprång; han var och förblef borta. Sergeant Ake gjorde dem då uppmärksamma på att fången troligen måtte rymt genom fönstret, som vette utåt vallgrafven; ty dess jerngaller voro lösbräckta och från fönsterposten nedhängde ännu en lång lina; vid den breda och djupa vattengrafven hade man emellertid 2) vårdat sig utställa någon post, emedan det ansågs omöjligt att någon skulle kunna rymma den vägen. Det håller nog streck,, menade fångvakt