Aftonbladet – 1 oktober 1851, sida 2

Det var Svante Hjelm och Åke, hennes far. Det var väl ni komp,, började Anna och slog sig ner på bänken; jag har begärt ett ögonblick för ett mycket vigtigt samtal ... gif oss nu ett råd, Elisabeth och mig, ty vi äro alldeles förtviflade. Nå, hvad är det nu, lilla Anna? Kan inte heller Svante trösta dig, så vet jag inte hvad som går åt dig,, inföll Ake lugnt, med ett skälmaktigt ögonkast på dem begge. Ake hade på sednare tiden återfått sitt fordna glada lynne, hvartill ej litet bidrog hans umgänge med de hurtiga svenska officerarne och soldaterna, och så snart icke tanken på hans goda Elin drog ett sorgset veck öfver pannan, älskade han ofta ett godt skämt, liksom ban tyckte om att se glada och lyckliga menniskor omkring sig. Men det var för att Ake sjelf hade ett godt hjerta. Nej, Svante och alla löjtnanter i veriden kunna inte trösta i en sak, som Kongl. Maj:t redan dömt i; det är väl en hjertesorg, men inte sådan du menar, pappas, svarade Anna. Hvad menar du? frågade Svante och Åke, mera uppmärksamma; säg ut!s Jo, öfversten är på Torstarp. De begge militärerna bleknade och sågo bestörta på hvarandra. Han har berättat allt, fortsatte Anna, då le ej yttrade något; alltsammans om hur han lef räddad af er; men han kunde ej fortsätta lykten innan han sett Elisabeth och sitt barn, ch derföre kom han -hit; men vi gömde hoiom i den underjordiska källaren under ena lygeln, så snart det förspordes att ni skulle komma hitåt trakten., Häri kunna vi inte lemna något annat råd, n att ni väl söker dölja honom tills krigsfolet är borta, då han genast måste lemna oren; men när han inte ville lyda vårt råd och