Aftonbladet – 25 september 1851, sida 3

lifligt i hågen. Hon tyckte sig se hur de täflade om att först kunna leda hvarsin å till hafvet och hur han, som stod vid Ronneby, då han såg berget ligga i vägen, satte en kil i stenen och högg til, ty så säger sägnen, har Djupafors uppkommit. De sutto der ännu på hvar sitt klippblock, de gamle resarne i sina långa skägg och vinkade i den mörka qvällen, tyckte flickan, hvarefter hon hastigt gömde sitt silfver i barmen, och sprang så af det fortaste hon kunde, af den trogne Caro följd i hamn och häl. Bröderna. Har man passerat Silla-å, som skiljer Medelstadsoch Östra-härader från hvarandra, så kommer man snart in i Lösens och Augerums socknar; till den förra af dessa räknas ännu, ifall vi minnas rätt, den i hafvet utskjutande bokomkransade Ringö. Lotsar och fiskare hafva sedan fordomdags der liksom annorstäds i Blekingskären slagit ned sina bopålar och vid den tid vår berättelse vidrör, sågs en enslig koja vid halföns ena ända, på en brant bergstupa, mot hvars, af strandgräs och sjömossa öfverhöljda fot vågorna enformigt vaggade sitt skum. Hvem som en gång bodde derinne är längesen glömdt, medan historien ännu vet att förtälja oss mången klingande saga från de högresta ställen, — men derpå bör ingen synnerligt undra, ty mer än hundrasjuttio år ha redan hunnit vittra det stenkummel der kojan fordom var belägen, och på nära två århundraden hinner man nog glömma mycket, till och med — storheten. Men så alldeles förgätet är det dock icke: folksagan och traditionen, det trogna minnet, som aldrig dör, är i detta fall pålitligare än sjelfva historien. Det är en folkets lefvande historia, som mansåldrar och sekler hafva kunnat utantill, de ringares och obemärktares, som väl icke fått några vapensköldar eller stamtaflor, hvilka kunnat tala till efterverlden, mer fått i ersättning ett minne i folkvisan och sägnen, sagan eller traditionen, ty de tala också sitt prak, och det säkerligen bättre än åtta hjelmar på en vapensköld, som är bara flärd,