Aftonbladet – 25 september 1851, sida 3

Å j j . utt skyldigheten kommer att i högst olika män beunga de lika pligtige. Just denna följd ville stänlerna icke godkänna, och af sådan anledning förkatades den Kongl. propositionen i dess hufvudsakligate del; hvarjemte ständerne förklarade, att, i afsende på beväringsmanskapets uttagande till vapenöfing eller annan tjenstgöring, skulle förhällas derefer, som dittills. Då det nu är utredt att, genom de vf utskottet anmärkta regleringarne, beväringsynglinsar från samma län blifvit indelade på olika regenenter i olika län, och att, till följd deraf,åtskilliga af dem blifvit älagde att inställa sig på mötesplatser, 14 till 20 mil aflägsnade frän deras hem, då leremot de öfriga fått exercera i deras hemort, så mäste det väl ock medgifyas, att skyldigheten för de ika pligtige blifvit i hög grad och mera betungande för den ene, än för den andre. Den grund, hvarpä ständernas beslut hvilar, blef säledes af regeringen åsidosatt; men icke nog dermed, äfven ständernas beslut öfverträddes uppenbart, emedan detta innefattade, att det med manskapets uttagande till vapenöfning skulle förhällas säsom förut, hvilket icke blef händelsen, sedan de beväringsskyldige för vapenöf: ningarne drogos utom länet, hvilket icke förut skett. Det är väl inom ett annat ständ yttradt, att sådant förut skall hafva egt rum; men, om det skett annorlunda än för flera är sedan på ett försök, hvarmed man mäste upphöra, sä har det dock icke varit allmänt brukligt, utan i de flesta orter förut okändt. Intilldess nägot bestämdt factum uppgifves, som ädagalägger att ett sädant bruk nägorstädes före 1849 egt tillämpning annorlunda än undantagsvis, bestrider jag uppgiften. Deremot medgifver jag, att i 1812 ärs kungörelse ej något bestämdt förbud för manskapets öfning utom länet finnes, och att sättet för vapenöfningars verkställande således kan anses grundadt blott på sed; men der lag saknas om utgörande af en skyldighet, mäste seden ega lika helgd, som lagen. Och om icke eller denna grundsats vill godkännas, så kan dock icke nekas, att, då en ändring i skyldighetens fullgörande blifvit begärd, men af ständerne, som ega beskattningsrätten, afslagen, med förklarande, att bruket skulle etterlefvas, detta bruk ock antagit kraft af lag. Vidkommande derefter Rikets Ständers medgifvande, att beväringen finge införlifvas med trupper af andra vapen än infanteri, der sädane inom bevärings omräden finnas, ber jag att ur Rikets Ständers underdäniga skrifvelse vid sista riksdag, JM 124, angäende förändrade grunder för beväringsmanskapets tjenstgöring m. m., få uppläsa hvad nyssnämnda punkt rörer, ur den Kongl. propositionen: att i de för armten bestämda beväringsomräden, der, utom infanteri, äfven kavalleri eller artilleri eller sapör-depöter finnas, mönsterherren af det antal beväringsskyldige, som enligt mönsterrullan skall i staden eller fögderiet uttagas, utser hvilka som böra tilldelas artilleriet, kavalleriet eller depöterna, hvartill dock i första rummet uttagas sädane beväringsskyldige, som sjelfve önska tjena vid dessa vapen, sävida de i öfrigt äro dertill tjenlige., — Rikets, Ständers svar eller beslut häröfver innefattar bifall till hvad Kongl. Maj:t sälunda föreslagit, utan att de i förslaget anförda orden fullständigt återgifvas, hvaraf händt, att orden inom staden och fögdåeriet blifvit uteslutne; men då man icke lärer vilja pästå, att ständerne utsträckt rättigheten att tvinga de beväringsskyldige till föreslagit och äskat, så mäste denna rättighet anses begränsad inom bestämmelserne i förslaget, och säledes till tjenstgöring vid kavalleriet och artilleriet endast kunna uttagas sädane beväringsskyldige, som tillhöra den stad eller det fögderi, hvarinom depöter af dylika vapen finnas. En annan tydning af förslaskyldig inom samtlige de till armeen hörande omräden, hvilsa utgöras af hela landet, utom de omräden, som äro för flottan beräknade, skulle kunna införlifvas med hvilka vapen som helst, hvar depöten än funnes, och alltså de beväringsskyldige från Norrbotten nödgas exercera vid Vendes artilleri eller vid Kronprinsens hussar-regimente. Förbehållet, att en depöt af annat vapen än infanteriet skulle finnas inom området, saknar all betydelse och all förnuftig mening, om med omrädet skulle förstäs hela landet, och då det säledes icke kan eller får så tydas, inses uppenbart, att en annan begränsning af de områden, hvarinom depöterna skulle finnas, blifvit förutsatt; och då en sädan begränsning jemväl finnes uti orden inom staden eller fögderiet, så mäste ock ofelbart I dessa ord erhälla vederbörlig tillämpning, och säledes I det för enhvar vara klart, att förslaget afser att de beväringsskyldige icke eller för sädan vapenöfning, som nu är i fräga, skulle kunna dragas frän ett län till ett annat, säsom nu ferestädes egt rum. Jag tror mig härmed hafva tillräckligt bevisat oriktigheten af det anmärkta förfarandet i detta afseende och konstitutionsutskottets befogenhet att denna anmärkning framställa. PFA hh MM PR RA r MMMM I om mm am nm BB ss mn AA FA AP AM ÅA AM Ft mm AM AD hh AA dylik krigstjenst i vidare mätto, än Kongl. Maj:t sjelf! get skulle medföra den följd, att hvarje bevärings-l Här har blifvit sagdt, att vårt konstitutionele statsNf icke är fullt utbildadt, icke jemnförligt med andra länders, der det representativa statsskicket är å alla sidor erkändt. Jag nekar ocksä icke, att vär grundlagsstiftning försvårar den samverkan emellan regering och folk, som utgör grunden för och ändamålet med det representativa stassskicket; men jag tror ändå icke att dessa svårigheter äro sädana, att len upplyst och välvillig regering saknar utvägar och medel att göra en dylik samverkan till en sanning. Det mäste nemligen medgifvas, att oaktadt de olika äsigter, som inom vär representations fyra kamrar I kunna göra sig gällande, och oafsedt de särskilda majoriteterna, regeringen likväl lätteligen kan förskaffa sig öfvertygelse om den röst, som utgör folkets, och lära sig skilja mellan majoriteter, som nära uteslutande bestämmas af regeringens egna embetsmän, och dem, som tillhöra de af ett flertal bland folket valda ombuden. Sä felaktigt representationen än är sammansatt, saknas deruti ingalunda organer för de egentliga skattdragande, och förebärandet, att de olika -majoriteterna göra det omöjligt att urskilja folkets stämma, skall vid närmare undersökning af förhäl-landerne visa sig säsom oriktigt och falskt. Lika litet skall den omständighet, att grundlagen lemnat re-I presentationen en viss lagligen bestämd rätt att be-Igära förändring i rädgifvarepersonalen, och således ;Iletablerat dem emellan ett, så att säga, juridiskt förhällande, kunna hindra, att det moraliska, endast på förtroende grundade förhällande, som det representativa statsskicket fordrar, bör och kan emellan repre. -Isentationen och rädgifvarne uppkomma och bibehällas. -l Om rädgifvarne icke äro i tillfälle att, säsom önskligt vore, jemnt tillhandagå representationen med upp lysningar och redogörelser för sitt handlingssätt, sö sakna de likväl icke utvägar att ädagalägga, det de uppfattat landets behof och sträfvat för deras afbjel pande. Den verksamhet, det vigtiga rådgifvarekalle fordrar, det nit som det förutsätter, den upplysning som derifrän bör vara oskiljaktig, och den fasthet viljan samt bestämdhet i äsigter, som utgöra vilkorer för all statsmannaförmäga, skola ofelbart göra sig troende å deras sida, som utan stånds och kastfördoj a i gällande och kunna icke undgå att bemötas af för f a mar, endast hafva för ögonen det gemensamma fo en nn stenas lifligt i hågen. Hon tyckte sig se hur de täf Ir a TT fer AA mm TÄd, huaren 2 451