Aftonbladet – 25 september 1851, sida 3

sterlandets gagn och bästa. — Då säledes atgjordt hinder icke finnes i våra grundlagar för en verkligt konstitutionel utveckling af statslifvet, den stiftarne af grundlagen uppenbarligen haft till mäl, sä innefattar, efter min uppfattning, den fräga, som nu utgör föremål för ständets behandling, huruvida Konungens rädgifvare äro i besittning af folkets förtroende, så att en fullkomlig samverkan emellan folket och regeringen genom desse rädgifvares handlingssätt uppstätt och fortfarande kan bibehållas. Ett sädant förtroende kan icke tillfalla den största intellektuela förmåga, utan att det genom handling förvärfvas. Jag frågar derföre, hvad hafva Konungens nuvarande rädgifvare gjort, för att förvärfva ett dylikt förtroende? För min del mäste jag förklara, att Konungens rädgifvare icke, mig veterligt, gjort nägot, hvarigenom ett dylikt förtroende kunnat dem tillfalla. Väl har här blifvit pästädt, att deras försök att lösa den vigtigaste af landets frägor skulle sätta dem högre än deras föregångare under en läng följd af är; men till bemötande häraf tillåter jag mig frågå, hvar visa sig den fasthet i viljan och den bestämdhet i äsigter, som förbjuda att maa på denna ständpunkt handlöst lemnar utan åtgärd den sak, som de sjelfva erkänt säsom den vigtigaste? Utan att vilja utläta mig, huruvida den stora frägan vunnit genom den behandling den erhällit af desse Konungens rädgifvare, måste jag förklara deras förhällande derefter i denna sak vara för mig, äfvensom, jag är viss derom, för största delen af landets invänare, så insvepti mörker, att det minst kan framkalla förtroende, som har sin enda grund i öppenhet och klarhet. Dä jag säledes mäste antaga, att Konungens nuv. rande rädgifvare äro i saknad af landets förtroende, kan jag så mycket hellre underlåta att närmare skärskäda deras hand: lingssält i nägon af dess öfriga yttringar, som före: gående talare, på ett med mina äsigter fullt öfverensstämmande sätt, och med vida mera förmåga än jag innehar, ådagalagt, att alla större frågor af mera omfattning och inflytelse på folkets lycka och trefnad samt utveckling i materielt hänseende, erfarit af dessa rädgifvare antingen alldeles ingen, eller ock en högst otillfredsställande behandling. Utan särskild anmärkning vill jag dock icke lemna, att desse rädgifvare, såväl som de fleste af deras företrädare, med föga urskiljning och omsorg vårdat landets yttre politik. Sävida denna afser att försäkra beständet af landets sjelfständighet och att föröka och befästa det afseende, som hindrar den räa öfvermakten att diktera lagar för de mindre staterna, sä bör vär yttre politik hafva till närmaste föremål, att i brödrafolket försäkra oss om en bundsförvandt för all framtid. Föreningen med brödrariket har dock hittills icke bragts ett steg längre än för 40 är sedan, och ät slumpen har öfverlemnats att lösa de mängfaldiga frägor, som grannskapet och förenings bandet ofelbart mäste framkalla. Afgängne rädgif. vare lära, efter hvad som säges, beredt frägan för er å ömse sidor önskvärd lösning, men de nuvarande hafva icke veterligen i denna framtidens lifsfråga till gjort något. Jag slutar med att förklara, att jag förenar mig i det yrkande, som framställts af hr Sundler, Wern och Billström. (Forts.) Sva