Aftonbladet – 25 september 1851, sida 2

Hören det alla, återtog ynglingen med klar och hög röst, och j närvarande Blekingsfolk, som för cj längesedan svurit Sveriges krona trooch huldhetsed; j hafven här i detta standar en varnande påminnelse, att Herren Gud straffar den som bryter sitt löfte.v ... Ja, för si det lär nog vara så,, tog Klockare-Ölle lugnande till orda, att det var en ryttmästare, som hade en flicka i Ronneby kär, men han lemna henne och så blef han strax sjuk och dog, och detta är hans namn och standar., tillade han med riktig kännaremine. ;Mina vänner, låtom oss, efter vi kommit in i detta heliga tempel, bedja Gud för svenska vapnens framgång., sade ynglingen derpå med mildare stämma och steg allvarligt fram till -altaret, der han knäböjde, och med honom de fyra herrarne af hans sällskap, kring altarrunden, i tyst bön. Far och Klockare-Olle, ska vi inte också bedja för Sverge?, hviskade Anna, och så knäföllo äfven de tre bredvid på det granrisade stengolfvet. Det var dock en, som icke riktigt deltog i denna bön, och det var löjtnanten Svante Hjelm, en af de fremmande herrarne, en skön yngling, som visst älskade Sverge lika varmt som någon annan; men han hade nu händelsevis fått ögonen på Anna, der hon knäföll vid altarrunden, med sina fina hvita händer hopknäppta till barnslig bön, och det förekom honom som såge han en engel på en rosenskyl, då i detsamma solen skimrade fram ur fönstret och liksom lycktes uppbära den unga flickan på sina strålar. Det var en skön syn, som gick Svante Hjelm till hjertat, der den stannade med en suck och en plötslig rodnad på hans kinder; kanske gungade en liten amor i solstrålen, måttande sin första pil på den unge krigarens hjerta ... hvad vet jag, om det inte varit i sjelfva kyrkan. Herr grefve, var hon icke vacker, den der dJickan ? frågade vid utgången löjtnanten, som let tycktes likgiltigt, den herre, som gick bredvid honom.