Aftonbladet – 25 september 1851, sida 2

fbrytas i anseende till åtskilliga ledamöters ånga dröjsmål med justerande af sina yttranlen, börja vi i dag intaga fortsättningen af nämnde debatt. Hr Billström: Med fullkomlig befogenhet har emot Konstitutionsutskottets förevarande memorial blifvit rinradt, att det borde vara affattadt i en annan och ullständigare form. För min del har jag städse trott, och säsom ledamot af utskottet päyrkat, att utskottet skulle öfver den granskade regeringsperioden sammanfatta en kort, men lärorik, berättelse, utvisande styrelsens grunddrag och riktning, eller, med andra ord, det rådande regeringssystemet isin helhet, huruvida och i hvad män detta afsett och befordrat nödiga förbättringar i värt statsskick, ledande till samhällets utveckling och förkofran i intellektuelt och materielt hänseende, eller om systemet mtmärkt sig för overksamhet, bristande nit och drift iför befrämjandet af nationens framsteg, om spär fumnos till bemödanden hos styrelsen att förhindra allt framätskridande genom att qvarhälla sakerna i oförämdradt skick, eller slutligen om nägra sädana mått ocih steg kunnat upptäckas, hvilka påtagligen gäfvo tillkänna en retograd och mot tidsandan sträfvande riktning. Endast förmedelst ett så beskaffadt förfaringssätt, som det nyssnämnda, hvilket ovillkorligen mäste vara det enda rätta och af grundlagen menade, åade, enligt min uppfattning af Konstitutionsutskottetsäligganden, utskottet fullgjort sin pligt mot nationen och Rikets Ständer, hvilka sednare dä kunnat erhälla de upplysningar, den ledning för fattandet af ett definitivt beslut, som Rikets Ständer af hvarje utskott, uti de på dess utredning beroende mäl, eger obestridlig rätt att fordra. Men i stället för att sålunda tillvägagå, och ehuru man uti memorialet ätföljande reservationer förklarat, att grundlagen gifvit Konstitwtionsutskottet en hög bestämmelse, ett dyrbart förtrovende, samt att 107 s Regeringsformen endast atser sdet hela af de kongl. rädgifvarnes ätgärder och tillstyrkanden, har man alldeles ieke velat ingå i nägon allmännare pröfning af styrelsens karakter, eller medgifva en mera omfattande tillämpning af grundlagens uttryck liga bud. Då fräga inom utskottet af mig väcktes om meddelande af ett generelt omdöme, grundadt på den förehafda granskningen af statsrådets protokoller, uppkom mycken oro i lägret och ett häfögt motständ utbröt från ridderskapet och adelns samt presteständets ledamöter. Vid upptagande och b:handling af särskilda rädgifvareätgärder, antecknade under läsningen af statsrådets protokoller, hade förut alltjemt det inkast blifvit gjordt, att den ifrågaställda saken vore alltför ringa och obetydlig, för att 107 4 Regeringsformen med fogderå skulle kunma tillämpas; att man ej borde fästa sig vid enstaka fall o. s. v. Nu ville man ej eller yttra sig om det Ihela. Flera ledamöter af utskottet hafva uti afgifna reservationer gifvit tillkänna, att de icke deltagit uti de anmärkningar memorialet innehåller, och en bland dem har uti sin reservation yttrat, att, sedan 107 var på enskilda mäl tillämpad, han icke kunnat anse något annat totalomdöme böra om Konungens ridgifvare uttalas, än det, som redan kunde vara uttyckt genom redovisningen för omförmälte enskilda näl. Efter dylika äsigter skulle Konstitutionsutskottet ej tillkomma att framlägga nägra speciela anmärlningar emot Konungens rädgifvare, icke eller borde utskottet om deras handlingssätt afgifva något totalomdöme, vare sig friande eller fällande. MHuruledes Konstitutionsutskottet ändock skulle kunna uppfylla sitt åliggande, tillhör lyckligtvis icke mig att förklara. Den päräknade nyttan af berörde allmänna omdömne torde emellertid, under närvarande förhällanden, få betraktas säsom temligen problematisk. I följd af utskottets sammansättning och det derifrän sig härledande lotteriet vid voteringarne, hade nemligen den inkonse qvens alltför väl kunnat inträffa, att totalomdömet ut fallit i rak strid emot de speciela anmärkningarne, och i så fall hade resultatet endast utgprt ett ytterligare, fastän obehöfligt, bevis på ocefterättligheten i vär nuvarande representation. Innan jag öfvergår till nägra allmäma betraktelser, rörande ifrågavarande ämne, finner jag mig föranläten att besvara de erinringar, herr vice talmannen framställt mot de uti särskilda punkter af utskottets memorial anförda anmärkningar Vid första punkten, som angår inredring af Warbergs f. d. fästning till straff-fängelse, dertill anslaget för fångars värd och underhäll blifvit användt, har herr vice talmannen föregifvit, att berörde anslag, det enda, som funnits att tillgripa, skulle till ett slikt föremäl vara afsedt, och att förändringar af äldre straff-fängelser tillförene, oöfverklagadt, besörjts med enahanda medel. Sådant är likväl icke förhällandet. Det omförmälda anslaget är ett förslaganslag, hvilket icke för nägot annat, än det vid des beviljande uttryckligen bestämda ändamäl, mnemlgen fångars vård och underhåll, får användas. Till ingelsebyggnader har det alårig varit afsedt och, mg veterligen, icke eller någonsin tillförene dertill blifvt begagnadt. De enda anslag, rikets stinder beviljat till fängelse, äro dels de 4000 rdr, som ärligen utgått till deras underhäll och bittills funnits uppförda på 7:de hufvudtiteln, dels de större summor, som under sednasta riksdagen blifvit anvisade för uppförande af nya ransakningsfängelser efter cellsystemet. Till byggande af nya straffeeller till lifstidsfångar, säsom i Warberg skett, hafva ännu icke nägra medel af :ständerna beviljats, och lära väl icke eller komma. att beviljas, innan etti annat straffsystem, än det nu gällande, sädant fordrar. Jag gillar alltså herr vice talmannens äsigt derom, att, ifall anslaget til ransakningsfängelser blifvit anlitadt för byggandet if det omförmälda straf-fängelset i Warberg, ett slkt förfaringssätt jemväl inneburit anledning tll kinder. Huru oafvisligts behofvet af strafceller för lifstidsfångar mä hafva varit, torde bäst skönjas deref, att vår närvarande strafflag icke stadgar att lifstidsfängelse skall i cell utstäs. Likväl, och då ökadt utrymme för lifstidsfängar ovilkorligen erfordrades, hvarom fångvårdsstyrelsen redan är 1846 hos regeringem gjort framställning, hade, enär ett nytt fängelse för detta ändamäl skulle anskaffas och inga statsmedel härtill funnos disponible, den icke utomordentliga åtgärden lätt kunnat pähittas, att hos rikets ären 1847—48 församlade ständer äska ett särskildt anslag till afbjelpande af detta behof. Tiden var för en slik mesure i alla hänseenden tillräcklig, ty fögelsearbetena hafva ej fordrat större brädska, än attde under loppet af 3:ne är, nemligen: 1848, 1849och 1850 pågått. Tillstyrkandet att gripa till ett örslagsanslag, bestämdt för annat ändamäl, lärer allså, med iakttagande af 65 Regeringsformen, ur itgen synpunkt kunna nöjaktigt försvaras. Med anledning af 2:dra anmärkningspunkten har herr vice talmannen erinrat, att svärigheter mött för tillvägabringande af reciproeitet vid exsecutiva författningars tillämpning i Sverige och Norge. Detta har ingalunda undfallit konstitutionsutskottets uppmärksamhet, men utskottet har tillika funnit, att konungens rädgifvare brustit i nit och drift för undanrödjande at de yppade svårigheterna. Det är dessutam jala hlaft 3 dat anmärkta atenandat da un:arala