Aftonbladet – 25 september 1851, sida 2

Förr var det nog annorlunda när jag var frisk och som lots kunde förtjena dugtigt med pensar, och då gick också allting bra, men sen ag blef förderfvad i benet, så har jag måst slå den tjensten ur hågen, och man får nu i stället söka uppehålla sig och de sina med fisket, ehuru det går trögt, ska Gud veta, och derför. är det som det är der hemma, mumlade Ake med en djup suck; nå fader Olle; hur ska det vara med fisken ? Men klockaren strök i detsamma med armen sina silfverpengar ett tu tre ned från bordet och svarade blott betänksamt: si, att vi nu få krig igen.n Det syntes nog att det kostat mycket på Åke denna underhandling med den gamle snåle klockaren, och han upptog genast sin iskkasse från bänken samt lemnade tyst med stt sorgset leende den förmögne Olles stuga. Ungefär midt emellan det stolta Carlskrona ned sina flaggande örlogsmän, sina i klippan sprängda dockor och varfsanläggringar, eviga minnen af de lika oförgätliga namnen Dahlberg, Wachtmeister, Polhem, Thunberg och Chapman — och det lilla trefliga Carlshamn: ligger vid en förbirinnande ström icke långt från hafvet, mellan grönskande berg och susande skogar, Ronneby köping, i hvars kyrka, belägen på byns östra sida, vi nyligen sett kung Carl XI inträda. Något norr om byn och nära det romantiskt sköna Djupadal återfinna vi Anna samma afon bland Djupafors stenklyftor med en liten org på armen och lekkamraten Caro, som innu följde henne, hoppande vid sidan. Aurustiqvällens nedgående sol stänke ett ögonlick sitt guld öfver det skogiga landskapet,. ;fver hafvet, hvaraf en lång silfyrrand mel-. an träden, 1 fjerran tycktes höjasig för ögat ch liksom sammansmälta med dn blå horionten; dess purpur återspeglade de susande: rattenperlorna, som, springande opp ur en tre Inar bred remna i Djupaforss lodrätta bergsägg, med väldigt dån brusa fram genom skosen och vid köpingen bilda Ronnebyströmmen. Här var Anna liksom hemma Hon hade