Aftonbladet – 25 september 1851, sida 2

Jo, hon har ett bland de skönaste ansigten jag sett, svarade den tillfrågade, Hans Wachtmeister, sedermera Svea rikes råd och amiral, i det han med de öfrige skyndade att följa ynglingen. Svante Hjelm kände sig hemligen glad öfver att en annan delade hans tycke, och ännu sedan de stigit till häst för att aflägsna sig stod den gamla kyrkan med sitt besynnerlig: standar och den bedjande flickan derinne lif: ligt för hans ögon. Det var knäfveln till drickespengar, för säkrade Klockare-Olle, der han om qväller samma dag satt hemma i stugan och förnöjc betraktade en hel hop silfvermynt, som har i två små högar placerat framför sig på bordet; — kan just undra hvem som kunde ge så mycket... det måtte nog varit nägra förnäma herrar, de der? Åke Lots, som stod bredvid honom med en drickesstånka för munnen, skulle just säga något då lilla Anna, som rasade kring på golfvet med sin favorit, klockarens hund, den lurfvige Caro, hastigt höll upp i leken och svarade skälmaktigt: tror det nog, det var kungen; för si kungen kysste mej, ska klockarr veta.n rJaha, det var Carl den elfte sjelf och Wachtmeistrarne och Johan Gyllenstjerna, inföll nu Åke. Och så glömmer du, pappa, en ung herre, som hette Svante, Svante Hjelm,, kompletterade flickan och sprang i detsamma ur stugan med en lätt förstådd vink till favoriten Caro. De äro på väg åt Halland, vet ni, fader Olle, fortsatte Åke sedan Anna gått, ;ty dansken har fallit in i Skåne der han tagit Landskrona och belägrar nu Halmstad; menv, återtog han efter en stunds tystnad, ni skulle inte vilja köpa den här fisken af mig, fader klockare, som jag tog med mig hit, ty jag ska säga er, att jag allt behöfde lite pengar för hustrun min, som är sjuk, och vi ha intet att skaffa läkare eller medikamenter för,