Aftonbladet – 23 september 1851, sida 2

oo Vill UTlStlanUucet I fySskidid. Nästan alla engelska tidningar, af hvilken politisk färg de vara må, innehåla de skarpaste artiklar emot det sätt, hvarpå reaktioren, med regeringarne i spetsen, går till väga Tyskland och Italien. Den engelska presen, likasom äfven Englands regering, har i letta hänseende intagit en ställning, som ökar le anspråk på aktning, hvilka den engelska vationen i sednare tider förvärfvat sig. Vi mafva sett, huru konservatismens erkända orsan Times genom sin korrespondent blottat örhållandena i Neapel; vi hafva sett en anvan engelsk tidning, The Econonist, på ett nära nog ljungande sätt apostroffra de revolutionära konungarne; i dag lafva vi ytterligare uti en annan engelsk tdning funnit en framställning om tillstånlet i Rom, hvilken vi med det första skola neddela våra äsare. Slutligen läste vi för få lagar sedan Götheborgs Handelsoch Sjöfarts-Tidning ett utdrag ur en engelsk tidning rörande tillståndet i Tyskland, hvilket här nedan medlelas. Uti alla dessa artiklar och tidningar läser man ett så harmfullt ogillande öfver de våldsgerningar reaktionen begår, att Aftonbladet i öfversättningen af den first meddelade artikeln, modererat många al den konservative engelska publicistens uttryct. Den af Iandelstidningen reprowucerade artikeln lyder på följande sätt: bDet är omöjligt för enhvar, som icke nyligen besökt Tyskland, att göra sig en föreställning om den djupa förnedring, hvari Preussen försjunkit. I konseljerna och kabinetterna räknas preussiska hofvet för rakt ingenting, eller anses endast duga till att vara en polisbuse för sitt eget folk och utplåna de sista spären af dess frihet. Det stora verk, den väldiga och med så mycken klokhet uppförda politiska byggnad, som påbörjades af den store kurfursten, fullföljdes af hans son och fullbordades, sävida Europas förhällanden då tilläto det, af Fredrik der ende, är fullständigt kullstörtad. Preusseas milittriska glans är försvunnen. b Vi behöfva ieke nämna att den stoa hemligheten af Preussens makt i Fredriks tid och ända ned till nuvarande tid låg deri, att hofveti Berlin kunde med säkerhet påräkna de mindre staternas understöd emot Österrikes förmätna anspråk. Preussen var det stora protestantiska bälverket, förkämpen för de mindre staternas oberoende, representanten förframåtskridandets princip, sädan den då förstods. Derjemte understödd af ett enthusiastiskt, loyalt och upplyst folk intog Preussens konung en plats bland Europas förnämsta makter. Men nu hafva alla dessa elementer till storhet försvunnit. De mindre staterna och furstarne frukta och afsky Preussen, vida mera än Österrike. Allmänna tanken är, att preussiiska hofvet försökte först att uppsluka dem, och, där det icke gick för sig, sälde och uppoffrade dem åt Österrike. Rolen af en förkämpe för protestantismen har uppgifvits af hofvet i Berlin. Konungen sjelf är en politisk puseyit) och anser romerska-latolska kyrkan för mycket lämpligare än den protestatiska, mycket mera egnad att tygla och leda folke. Den protestantiska själasörjaren utöfvar ieke den moraliska polisen med den noggrannhet, som despotismen fordrar, hvadan konungen af Preussen behandlar det protestantiska presterskapet med förakt. Endast katolska presterne och deras lära betygar han sin vördnad och hugnar med sin näd. Han gynnar reaktionen bäde i religionen och politiken. Ett sådant uppförande kunde möjligtvis anstä kejsaren af Österrike. Men kenungen af Preussen upprifver derigerom endast den säfnad, på hvars fullbordande hans firfåder arbetat under ärhundraden af tålamod och frangäng. En annan grund till Preussens makt var dess fria utveckling i intellektuelt afseende, dess uppfostringsväsende, och dess universiteter. Men konungen af Preussen har lika bestämdt vändt ryggen åt all intellektuel rörelse som åt den religiösa friheten, för 3) Puseyit kacherad katolik.