Aftonbladet – 23 september 1851, sida 2

anna ordningen sammanfaller med den sanna riheten. Man skulle kunna utföra detta ämne i en nängd af enskildheter och visa huru den oväserliga sanningen af denna allmänna lag: tt endast frihet är ordning, eller, som är letsamma, att verklig ordning alltid är friet, i alla förhållanden gör sig fullt gällande. Man skulle kunna visa huru insigten och lydnaden af denna lag gjort nationers lycka, under det förbiseende eller kränkande af densamma dels hämmat folkens utveckling till ycka, dels bragt dem till brädden af förderf. Man skulle kunna, visa, i stort som i smått, andliga såväl som i ekonomiska. förhållanlen, att blott menniskorna få vara. i fred från lt påtrugadt förmynderskap, så ordnar sig ulting småningom på ett naturligt: och ändamålsenligt sätt. Men ctt sådant utförande olefve längre än hvad både utrymme, tid och förmåga här medgifva. De som i några dear vilja se bevisningen utförd, hänvisa vi dels till Bairds lärorika arbete om religionsfriheten i Amerika, dels till den amerikanska statsekonomen Careys arbeten, hvaraf ett: Det förflutna, närvarande och tillkommande, nyligen på svenska utgifvet, är bland det yppersta som någonsin i detta ämne blifvit skrifvet. I det förra utaf dessa arbeten finner man med slående facta bevisadt, huru religions-och kyrklig frihet icke blott danar sig till kyrklig ordning, utan äfven framkallar ett djupt och varmt andligt lif; i det sednare ffinner man lika ovederläggligt bevisadt, huru friheten i ekonomiska förhållanden gestaltar sig icke blott till ordning, utan äfven till välmåga, sedlighet och borgerlig lycka. Vill man komma till en moralsk tillärapning af allt detta och fråga sig: ru kunna, efter en insigt i dessa förhållandm, som är så lätt att förvärfva, så många memiskor sätta sig emot frihetens rättmätiga forlringar, då icke blott alla andras, utan äfven deras egen verkliga lycka härmed skulle vinnas ?; så finnes på en sådan fråga ej mer än en möjlig förklaringsgrund, den att menniskorna dels äro så kortsynte eller insnärjde i fördomar, att de ej förmå inse den klara sanningen, dels så egoistiska, att de ej fråga efter andras välfärd, blott de sjelfva få förblifva i orwbadt bo af sin makt och sina företrädesrättigreter.