Aftonbladet – 23 september 1851, sida 2

sten från tvång måste föregå friheten tills igonting, friheten till något positivt, tilll and ng. Till denna positiva del af friheten ar man dock i våra dagar kommit. Menniir corna fordra nu: frihet att tänka, att pröfval: lt med sitt forskande förnuft, och söka san-l: ingen, utan hinder af alla föregåendes eller. amtidas uppfattning af densamma, d. v. s.j! beroende af alla påbjudna och försvaradel: ogmer, samt rättighet att till andra få fritt) reddela sina tankar och forskningar (tankech yttrande-frihet); frihet att tro och bekännal en öfvertygelse, som är grundad på hvars ch ens insigt och känsla af det sanna och itta, på hvars och ens andliga behof, samtl tt få sammansluta sig med likatänkande il etta fall till fria församlingar och få ordnal. es församlingar, oberoende af några andral. idividers eller myndigheters mellankomst religionsoch kyrklig frihet); frihet att, dels medelbart (inom kommunen eller korporaonen), dels medelbart, genom valda ombud uti det större samhället) deltaga i stiftande f de lagar och uppgörande af det samhällsontrakt, som hvar och en är förbunden att yda (politisk frihet); frihet att få försörja sig ned hvarje lofligt näringsfång, som hvar och n för godt finner (närings-frihet); frihet att å förena sig med hvilka och till hvilket lofigt ändamål hvar och en för godt finner föreningseller associations-frihet); 0. ss. Vv. Van är i alla dessa fordringar helt och hållet nne på frihetens positiva gebict och det bevöfves blott en flygtig blick för att inse, att len oundvikliga följden af denna frihets upprående blir organiserandet af en mängd inbörles skyddande och stärkande lagar och instiutioner, blir med ett ord: Ordning. Låtom oss helt hastigt antyda, huru en sålan ordning måste gestalta sig. Den fria forskningen skall komma att bilda undervisningsverk i alla grenar af vetenskaerna, der lärjungar skola af sig sjelfva samas omkring hvarje skicklig lärare; yttranderiheten skall framkalla tal och skrifter för ych emot hvarje åsigt, och sanningen med sin kraft göra sig gällande, så snart den får fritt kämpa emot villfarelsen; kyrkliga församlinsar skola bildas och ordnas, med sina föreskrifter och styresmän; det allmännas angelägenheter skola ordnas och förvaltas på ett med allas väl öfverensstämmande sätt och lavar upprättas, som äro för alla lika förbindande; jorden skall uppodlas och näringarne idkas med idoghet och välsignelse, sedan hvar och en får draga frukten af sitt arbete och arbetet blir villkoret för uppehälle; föreningar skola bildas och organiseras mellan individer, till yrkens gemensamma bedrifvande, under ömsesidigt förbindande stadgar o. s. v. Med ett ord: friheten, så snart den kommit till handling, skall uppbygga och ej förstöra; skall sammanbinda och ej upplösa, skall införa den rätta ordningen. Menniskorna kunna nemligen icke lefva afsöndrade från hvarandra: alla äro af hvarandra så beroende, allas intressen äro så sammanflätade och harmoniera, rätt förstådda, så med hvarandra, att de måste organisera sig i först smärre och sedermera större samhällen, blott de få något litet rå sig sjelfva, blott man ville vara så god och låta bli att påtvinga dem sitt förmynderskap, att söka intvinga dem i former, som blifva onaturliga, vore de uppgjorda med aldrig så mycken välvilja och aldrig så mycken klokhet, endast derföre att individerna sjelfva ej fått skapa dem och deras verksamhetsbegär ej fått framträda 1 den gestalt som det endast sjelft kan bilda. Men, torde någon säga, på detta sätt återkommer man i alla fall till alla dessa reglementen, lagar, institutioner och korporationer. med ett ord, till samma s. k. förtryck, mo: hvilket herrar frihetsvänner draga 1 härnads Visserligen! Man återkommer till lag och ordning, och det är just detta frihetens vänne önska, det är just dit de påstå att friheten alltid skall komma. Men denna lag och ordning är af en helt annan art än det samhällsskick, som nu gör anspråk på att besitta dess: egenskaper. Då inträder nemligen en ord ning, som hvilar på allas fritt ingångna för bindelser, men icke på yttre våld, och son icke hindrar hvarje ny fri utveckling, hvarj ny ordning, att uppträda jemte sig. Detför håltande åter, som gjort de gamla ordnin garne så förhatliga, är att de, der de ursprung ligen varit fria föreningar, sedermera genon s. k. frioch rättigheter,, eller privilegier: egoistiskt köpta af lika egoistiska säljare) blifvit slutna skrån och korporationer; elle att de blifvit bildade, inblåsta ett skenlif oci på alla möjliga sätt, till mångfaldigt förfön; för andra, uppcehållna af styrelser, som ick begripit samhällslifvets natur. ) Härtill kom mer att lagarne oftast bhfvit uppgjorda me kränkande af de svage, som varit hindra de att deltaga i deras stiftande, och till för del för de mäktige, som usurperat rättighete att ensamme stifta dem. Följden häraf hö blifvit: frihet för några få och ofrihet fi mängden. Men så snart friheten icke är alla: Iså snart någon kan oförhindradt kränka de landras frihet, eller, hvilket är detsamma, !snart lagen icke är lika för alla, då är de cke frihet och icke ordning längre, utan sjelf våld (autokrati) och oordning. Slutsatsen häraf är tydlig. Det är den: a den ordning, hvilken den gamla tidens mä föra på tungan och försvara, icke är ordning utan sjelfsvåld och oordning; att deremot de ) Både borgerskaps, presterskaps och adels frioc rättigheter äro sälunda vunna genom köpslager dels sins emellan, dels och hufvudsakligen af kq nungamakten. ) Detta är hufvudsakligen fallet med en hop ak: I demier och dylika institutioner, äfvensom med e mängd ekonomiska institutioner, såsom banker m.n