Aftonbladet – 19 september 1851, sida 2

och omstörtare, som förnekat det!s Endast len öppendagligaste vanställning af förhålandena kan gifva en sådan omsvängning sken vf något sundt förnuft. De reaktionäre hafva dentifierat allt framåtskridande med revoluion och all revolution med de galna och orottsliga proklamationer, som en eller annan communistisk kommitte utspridt; hvaraf konslusionen blifvit — i samma ögonblick de sett, utt framåtskridandets behof gjort sig alltmer gälande och att, till följd af ett lika brottsligt som oklokt politiskt system å de maktäganles sida, revolutionen vunnit en mängd använgare af framåtskridandets vänner — att let är de kommunistiska, de röda, de samrällsupplösande lärorna, som spridt sig. Det ir detta sednare Aftonbladet, liksom alla iberale, bestridt; de hafva bestridt tillvaron af let sröda spöke,, som åsyftar plundring och samhällsupplösning; men de hafva aldrig bestridt tillvaron af en djup rörelse af ärligt och sant frihetssträfvande, som endast genom regeringarnes trolöshet blifvit bragt till revolutionens ytterlighet. Detta hafva äfven alla mera klarseende kon-! servative nu börjat inse och begripa. Vi hafva förut visat huru den engelska tidningen Times, vilken gällt såsom auktoritet för sjelfva den svenska Tiden, begynnt uppmana den engelska ministeren, att vidtaga skyndsamma och genomförda reformer i liberal anda. Tiden häpnade, slog sig för pannan och utropade: Är detta möjligt? Kan det vara Times verkliga mening? Kan Times vara så kortsynt? — Så måste, enligt vår oförgripliga mening, alla partier, som mena ärligt med folkens väl, hvilkas ögon och förnuft icke äro totalt förblindade, tänka och handla. Ty endast på denna väg kunna revolutionerna förekommas. Hvilka äro nu de verkliga revolutionärerna: de som visa de enda medel, som kunna förebygga revolutionerna, såsom t. ex. i denna fråga Times; eller de som ropa på just de medel, som skola framkalla dem, såsom t. ex. den svenska Tiden? Dock — vi behöfva ej tala mycket om lenna sak och strida om betydelsen och krafen af den rörelse, som föregår i de europeiska samhällena, ty denna rörelse utvecklar sig till sitt mål, oberoende af både Tidens och Aftonbladets profetior. Det är äfven nåsot motbjudande att tala om dessa frågor, vilka äro af det djupaste allvar, med den, hvars enda vapen är hånet och grinet, och som i stora verldshistoriska händelser icke ser annat än ämnen för ett partisinnadt skriftställeri och för cyniskt skämt. Likväl måste nändelserna framhållas och framställas i sitt rätta ljus, emedan den erfarenhet de gifva vid nanden borde kunna inverka på vårt lands politiska system och innebära en varning för vår egen regering, att ej beträda samma stråt, som bragt så många och komma att bringa innu flera regeringar och länder i olycka. Beklagliga tecken visa, att en sådan varning är af behofvet påkallad — ännu äro dock ej alla förhoppningar ute, ännu har vår regering Pe) tagit steget så ut, att den icke kan sluta sig till en uppriktigt frisinnad, framåtskridande politik. Skall den tveka länge i detta fall? Skola de europeiska tilldragelserna icke hafva öppnat dess ögon tillräckligt för tidens oafvisliga kraf? — I afseende å de neapolitanska tilldragelserna medgifver Tiden, att den ej fästat afseende å de Morgonbladiska uppgifterna, enligt hvilka Gladstones bref förklarades för en pväfnad af fräcka lögner,, emedan Tiden ansett Mac Farlane (sen af Englands utmärktaste publicister,) hafva skrifvit med passion och i partiintresse., och dessutom funnit, att skungen i Neapel alldeles icke är något mönster. För att lika fullt — att begagna Times-korrespondentens ord — hvitmena hans brott och urskulda en regering som, enligt samma korrespondent, använder all sin inflytelse för att missleda rättvisan,, hakar sig Tiden fast dervid, att Poerio ej var så oskyldig, och att en och annan af Gladstones uppgifter var öfverdrifven. Hvad bevis har nu Tiden derpå att Poerio ej var så oskyldig? Jo, återigen en falsk uppgift, nemligen den att Timess korrespondent sagt sig vara fullt öfvertygad att Poerio var skyldig.. Korrespondenten säger ej detta; han yttrar blott, enligt Tidens egen öfversättning af hans bref, att det tros allmänneligen att åtskilliga af ledarne bland de olycklige voro mer eller mindre brottsligen, hvarjemte han tillägger, att man möjligen kan tron, det Poerio drömt omp en italiensk enhet, men att det vore porimligt och nedrigt vatt anklaga honom såsom konspiratör mot konungens lif eller såsom republikansk agent, hvarföre xhr Gl. hade gjort rätt i att ådagalägga de konstgrepp, hvarigenom en slik bevisning åstadkomsn. Detta kallar nu Tiden en full öfvertygelse hos Timess korresp. att mannen var skyldig till att hafva varit invecklad i komplotten om Italiens förening under en styrelse, h. e. en sammansvärjning mot den regerande suveränens. Vi undra till hvilket brott Tidens professorej skulle blifva skyldig, om man så utdroge slutföljden af hans drömmar,? Samma lögnaktighet i anförande af Timess korrespondents ord, som Tiden röjt, för att få göra Poerio till skyldig, har han begagnat fråga om vöfverdriften af Gladstones uppgifter. Tiden påstår nemligen att Timess korrespondent uppgifvit det vara vett fullkomligt misstaga att Poerio är sammansmidd med en gemen missdådare. Detta har Timess korresp. aldrig sagt. Han yttrar endast, att som jan nej sett fångarnen, så kunde han warken eka eller bekräftan hr Gladstones uppgifter; men, tillägger han, man har försäkrat mig, att Poerio ej är sammankedjad med en gemen missdädare,. På det falska föregifvandet att Pimess korrespondent påstått Gladstones uppgift i denna del vara v,ett fullkomligt misstag, bygger emellertid Tiden den slutföljd: Redan en sådan blunder ger intet förmånligt begrepp om den brittiska brefskrifvarens (Gladstones) skarpsinnighet, på hvilken A. B. oinSRA TIS AT RR sc RETAS AE TNA VI,