Aftonbladet – 19 september 1851, sida 2

VI, Straffet. Ack, min herre, jag hade glömt det — vid denna timma slåss han — faller kanhända,, sade madame Bergeval förskräckt. Ja, för att hämnas er ära! — Om icke händelsen för mig upptäckt allt, skulle jag förekommit honom — dödat — eller dödt. Gud ville det icke! — Jag upptäckte sonens intrig med modren och fann då, att det tillkom honom att försvara henne.v O, skymfa, smäda! — Ni har velat blifva hämnad, och ni är det: jag lider i detta ögonblick tortyren af den rysligaste belägenhet — detta barn, existerar det ännu, eller har det omkommit, — om det lefver och måste erfara, hvilket band som förenar det med mig — för mig hvilken blygsel! — Om min son dör, är det jag som dödat honom; jag, hans mor — hvilket samvetsqval! — Men hvad än må hända, min herre, öfvergif honom icke; jag vet, huru mycket jag låtit er lida; jag har infört split i ert hus, förtviflan i er själ; jag har förstämdt er inspiration, hånat edra ädlaste känslor; jag har förkortat edra dagar; men tror ni ieke, att jag nu är tillräckligt straffad? — Då jag förgiftade ert lif, har jag förpestat mitt — och mitt låga hjerta, länge slutet, har hastigt öppnat sig, för att känna hela bitterheten af mina förbrytelser. Ni måste hata mig, jag känner det; nåväl! — jag vill befria er ifrån min åsyn — — jag reser genast, utan att återse min son. Det är icke mera för mig; utan för houom jag anropar er. Han är ren, oskyldig; undandrag honom