Aftonbladet – 19 september 1851, sida 2

kränkt litatv. Hvilket är nu emellertid sanolikast, att Gladstone, som sjelf sett de fångne, ch hvars trovärdighet af Timess korresponlent erhållit det tydligaste vittnesbörd, uppifvit det rätta förhållandet, eller att det skulle fara mera sannt, som man (hvilken? Polisen nåhända?) försäkrat samme korrespondent. Man skulle beundra Tidens mod, att oförskräckt fortgå på de falska citationernas baia, i fall man ej måste finna ett sådant handingssätt mer än skäligt dwmndristigt, då det rförer en handling, som blifvit så nyss och så allmänt känd. Emellertid äro de två enda sakförrhållanden, med stöd af hvilka Tiden sökt förrringa krafen af de Gladstoneska brefven, häärmed tydigt vederlagda, och dessa bref qvvarstå såleles med otörminskad kraft, med alll deras förärliga sanning. Månne det ej :ändå vore skäl, att litet bestämdare desavoutera en så blottad regering, än att blott säga, det sden cke är något mönster.? Månne det icke vore politiskt klokt, att icke genom fortsatt hallstarrighet och lögnaktighet framkalla ännu lera fälttåg, mot en styrelse, som använder all sin inflytelse, för att missleda rättvisanv? Hvad Morgonbladet angår, som lupit åstad och med stöd af Neapolitanska pollisrapporter förklarat hr Gladstone och Aftonblladet, som upptagit dennes bref, för fräcka. lögnares, och fortsätter sin nobla verksamhett med att, sedan intet tvifvel om rätta förhållandet nu kan äga rum, aftrycka artiklar i ämnet ur la Patrie och LAssembldte Nationale, bekanta såsom de samvetslösaste reaktionära organer i Frankrike, — så är detta beteende fullkomligt i kostymen, värdigt en tjenstgörande kammarjunkare, hvars vapen är träsabeln eller — knappnålen.